Spontan Nobel-middag

Idag efter att jag skjutsat och hämtat lite olika barn åt lite olika håll så hade jag två barn med mig hem. En liten gnällig kille och en glad tjej som ville hjälpa till att laga mat. Sånt blir man ju glad av så efter lite bollande och trollande och en snabbhandling hade vi menyn klar för en spontan Nobel-middag. Dagen till ära liksom.

Redan sena kom vi hem och roddade köttbullar och makaroner till den lilla gnälliga typen. Sen ordnade vi en enkel men festlig två-rätters. För att överraska de två killarna som fortfarande var på vift. Som nog skulle vara hemma snart. Väl? Eller? Brukar de inte komma nu ungefär? Och shit nu måste ju Lill-Tjorvas sova. Har du ätit klart? Vart är han nu då? Dukar du? Jaha, på pottan. Är du klar? Kollar du köttet, gumman? Nej, du måste ha blöjan på natten. Nej, ingen TV nu. Du måste äta upp först. Nähä. Hittar du servetterna? Men hopp i säng då. Nej, mamma kan inte läsa nu, men jag kommer snart... Puss puss. Och så på med långklänning och kommer de inte snart. Ooops, när hade jag den här sist? Var den så här tajt? Oj, eh, kan du dra upp dragkedjan? Går det? (-andas in-) Är de inte hemma än?! (-andas inte ut-) (-fortsätt håll andan-) (-och le-) .......

Det bästa med kvällen var att jag kom i klänningen. Den sitter som ett korvskinn, men dragkedjan är stängd. Hela vägen. Och det andra bästa var att jag fick dricka lite tisdagsvin. Det är ju inte Nobel-middag varje dag direkt. Som tur är...

Ensam mamma pustar ut efter Nobel-middagen. En stack iväg på basket-träning. En måste duscha efter sin träning. En måste på toa. Och en fick somna utan saga ikväll. Mamman undrar om det verkligen är så här att gå på Nobel-middag... Och får man byta till mysbrallor nu?