Lilla stumpan

Ikväll är Vildis på kalas. Som man sover över på. Min stora lilla tjej. Hoppas det går bra. Hon sminkade sig i allsköns färger innan hon gick. Mamman torkade bort lite. Historien upprepar sig.

Tre trevliga tanter

Idag var jag med om en tågolycka. Inte så allvarlig men ändå. Tåget körde på en lastbil som stod på spåret. Lastbilschauffören hann kasta sig ut och ingen skadades allvarligt. Två fördes dock till sjukhus.

Jag satt i tredje och sista vagnen. Vi hörde smällen, kände ett ryck och hörde plåten som krossades. Då hann man tänka en del. Vad eller vem hamnade under tåget?? Vi fick dock snabbt information om vad som hänt och vi såg ju lastbilen som dragits med en bit och hur chauffören chockat stod och tog sig för bröstet. Polis, brandkår, ambulans och polishelikopter var snabbt på plats. Vi fick vänta kanske 20 min - en halvtimme innan vi blev evakuerade av polis och brandmän. Det var aldrig dramatiskt och farligt. Folk höll sig lugna. Men ändå. Hjärtat slog och benen skakade och jag svalde och svalde. Tankarna far kring vad som skulle kunna ha hänt...

Jag blir lite orolig att jag reagerar så starkt på en 'lindrig' olycka. Tänk om nåt verkligt otäckt hade hänt. Hade jag svimmat, sprungit runt och yrat eller fått ren och skär panik då?

Den enda som inte var snabbt på plats efter olyckan var ersättningsbussen. De flesta gick och tog tunnelbanan istället. Men jag föredrog att hålla mig ovan jord. Jag och två andra tanter. Vi pratade och ältade och ojade oss tills allt var uttömt och benen slutat skaka. Vilka trevlig tanter.

Skitväder

Vi åkte skidor i Åre också. Riktigt skitväder var det. Inte skidväder tyvärr. Men fint ändå på nåt sätt.

Jag är inte en så van skidåkare så jag tyckte det gick tungt. Det var moddigt, regnigt och tungt. Rent utav tråkigt. Så efter första dagen bestämde jag mig för att det skulle inte bli nån andra dag. Jag skulle slappa, äta godis, dricka gluhwein, pilla mig i naveln, läsa böcker, fika, shoppa, slappa. En heldag helt enkelt.

Det började bra med sovmorgon. Sen gick jag upp. Åt frukost. Och något började mala. Dåligt samvete. Dåligt samvete. Dåligt samvete... Inuti mig fanns en liten liten röst som envisades med att tycka och påpeka att det här var ju ingen bra idé. Slappa och slöa? Istället för skidor? När jag för en gångs skull är i Åre? Nänä, det håller inte.

Att det ska vara så svårt att slöa och slappa utan dåligt samvete. Jag pallade inte. Jag mådde inte bra av att gräma och gruva mig. Och det är så konstigt. För jag skäms inte för att lata mig. Jag är expert på att vara lat. Jag bryr mig inte om vad de andra tycker. Jag grämer mig inte för missad skidåkning. Och ändå. Ändå så kan jag inte stanna hemma. Jag måste ut i den där förbaskade backen i alla fall. Hyra skidor, köpa liftkort och ut och ploga. Suck.

Sen var det ju rätt skönt när jag väl kom ut. Och det gick lite bättre än dagen innan. Men ändå? Vem sätter reglerna egentligen?

Läder, lack och lakrits

Vi var ju till Åre i helgen. Med jobbet. En välbehövlig resa. Och tämligen nyttig. På många sätt. Och insikt efter insikt har drabbat mig. Mycket är åldersrelaterat. Inte på ett jobbigt och ångestfullt sätt. Utan mer intressant och fascinerande. Hur åren liksom går. Och hur jag inte är där jag var för 10-15 år sen. Otippat va?!

Vi var ut den första kvällen. På lokal. På Bygget i Åre. Jag fick anstränga mig. För att orka följa med. Alternativet var att stanna hemma och sova. Vilket ljuvligt alternativ. Men jag höll mig. Jag ansträngde mig och hängde på mina arbetskamrater på lokal. Men så kul var det ju inte. Jag var inte tillräckligt onykter. Och ville inte bli det heller. Jag hade på mig en tunika... Hallå, 40+ så det bara skriker om det. De spelade alldeles för hög musik. Och jag kände inte igen låtarna. Och jag dansar visst inte särskilt coolt längre. Ingenting stämde helt enkelt.

Nu var det liksom en annan tjej som var glad och full och hade glittertop. Som dansade obekymrat i mitten. Som killarna vände sig om efter. Och det var andra tjejer som hängde om varandras halsar och fnittrade och spanade. Mycket märkligt. Jag kände vingslag från förr och blev både nostalgisk och lättad att det var så det var. Förut.

En arbetskamrat som kände mig även på den tiden delade gärna med sig av mitt dåvarande rykte. 'Hon med de korta kjolarna.' Jag tappade hakan på riktigt. Var det min titel? Vad betydde det? Skulle jag bli glad eller ledsen? Och var det så? Hur kan jag ha glömt det?

Nu inser jag att jag har en titel att återerövra. Bort med tunika och stretchjeans. Fram med kjol och knubbiga knän. Mer läder, lack och lakrits helt enkelt.

Eric Saade + Marie Serneholt

Jag har väl berättat om min passion för skvallertidningar. Jag tycker det är kul att läsa om kändisar och kolla på bilder hur snygga de är. Men eftersom jag är vuxen och hyfsat klok tar jag naturligtvis allt som står där med en nypa salt. Man har ju fattat det här med rubriksättning...  Och då och då kan jag tycka lite lite synd om dem som är så påpassade. Och lite lite avundsjuk är jag ju också förstås. Sen slutade jag köpa HäntExtra eftersom barnen lärde sig läsa och hade en del funderingar kring vad där stod.

Men i helgen och inför lång tågresa köpte jag mig ett ex av en riktig skvallerblaska. Och jag tog med den hem till min man. Med orden - se till att inte barnen hittar den bara...

När jag hämtade barnen från skolan kom Vildis rusande. Vet du var Eric Saade och Marie Serneholt är? Nä? Ett hett par! Aha. Och jag började förklara hur tidningen överdrev lite. Att de säkert bara dansat och pratat. Men nej då. Det stod ju i tidningen. Och de stod så här nära. Och han tittade in i kameran. Som om han ville visa att de var ett hett par. Och vet du vad Måns Zelmerlöv har gjort? Nä? Han har hånglat med tonåringar!

Vårtecken - YES!

Nå? Vad tycks?

PT-rapport

Jag känner att jag har så många rapporter att komma med. Hur går det till exempel med min PT? Jo, tackar som frågar. Idag var vi ute och sprang. (Läses med stolt röst.) Det blev knappa 5 km i lagom tempo. Riktigt skönt faktiskt. (Läses nästan med mallig röst.)

Förra måndagen sprang vi också. Jag var taggad. Hade tom hunnit ut två vändor själv veckan innan. Då hade jag sprungit längre än vad vi skulle springa nu. Mesigt, tänkte jag tyst för mig själv. Vi sprang åt varsitt håll. Och möttes typ nästan på mitten. 'Har du gått nånting?' frågade PT. 'Nähä', svarade jag stolt. 'Oj, det måste du göra. Vi är ju 40+ vet du och måste tänka på lederna...' (eller vad hon sade - jag slutade lyssna...) Sen fick jag instruktioner om att gå 60 steg i rask takt per kilometer. Pffft. Löjligt.

Men sen visade det sig att jag gärna gick. Mer än gärna faktiskt. Fuskade lite och gick 64 steg en gång. Ha!

Klantigt

Eftersom jag tydligen har en titel att återerövra valde jag klänning till jobbet idag. Och i bilen inser jag att det är idag jag ska på mammografi... Krångligt! 

In i dimman

Vi var till Åre med jobbet i helgen. Det är därför det har varit lite tyst här. Och oj vad mycket jag har att berätta och betrakta och fundera kring. Men det får bli i morgon. Nu behöver jag sova ikapp. Det är ju ingen semester att vara borta med jobbet direkt...

Här en bild på det fina vädret och den underbara skidåkningen. Vart är ni, frågade jag chefen. Följ bara pinnarna, sade chefen. Vilka pinnar?

Köksrapport

Vi fick hem ett kök igår. Trodde hela huset skulle vara fyllt av kartonger, men det stod bara några stycken i ett hörn. Hoppas de räcker.

Annars verkar det gå framåt i projektet. Vi har fått ett tak. Vi har fått hål i golvet. Och vi tror dessutom att golvvärmen klarade sig. Vi har fått ett hål i väggen. En hel del hål i väggen faktiskt. Med sladdar och sånt. Vi fick dessutom frågan om vi ville måla väggarna själva. På det svarade vi ett tydligt och bestämt 'Nej'. Mest jag. Här ska inte målas nåt mer. Förutom taket då... Förut målade jag tak på golvet. Då fick jag ont i höften. Nu målar jag tak i taket. Gissa vart jag får ont nu...

Blod-P

Är inte det himla konstigt? Att barnen älskar blodpudding. Fortfarande. Fast de egentligen har fattat vad det är nu. Hur länge till håller det?

Jag fick skäll

Jag fick skäll av syrran för att jag inte kastade mina gamla pocketböcker. Hon har varit sjuk och inlagd på sjukhus igen och då kommer man på saker och ting. Som att gamla böcker inte är något att spara på. Som att det finns viktigare saker att lägga sin energi på. Såna bra saker kommer man på när man är sjuk. Och eftersom jag lyssnar på min storasyster gick jag igenom lådan och rensade utan problem bort nästan hälften. Som vi skänker vidare. Alltså rakt av utan ångest. Jag är stolt.

Ja, jag vet. Hälften är ju kvar. Och lådan blev ju inte mindre bara för att jag tömde den på hälften. Men ändå. Jag har lärt mig nånting här. Och jag gör så gott jag kan. Ett steg i taget. Och så vidare.

Gråa hår

Av nån konstig anledning kom vi att prata om gråa hår på tjejmiddagen i lördags. Samtalsämnena har ändrats under åren kan man säga...

Jag har en hel del av den varan. Gråa hår alltså. Sedan länge. Dessvärre. Det åtgärdas genom oregelbundna besök hos frissan. Och täcks över. Och göms och glöms. Eftersom min ursprungliga charmiga råttfärg alltid har piffats till med både ljusare och mörkare nyanser så är det inget jag direkt ojat mig över. Det störde mig dock en del när jag var gravid. Att vara gravid och gråhårig är liksom en kombination jag inte fick ihop riktigt.

På tjejmiddagen talade dock de andra brudarna om att låta det vara. Let it be. Acceptera etcetera. Nu är ju inte de så särskilt gråhåriga ännu. Nåt enstaka hårstrå. En liten slinga i det mörka. Eller osynligt i det blonda. Skulle jag låta det vara skulle jag bli helt gråhårig. Alltså helt. När jag var hos frissan en gång så klippte jag riktigt kort och sen skulle det färgas. Och mitt där emellan så var jag plötsligt helt gråhårig. Det var min mor som satt i spegeln. Jag var fascinerad och skrämd.

Så jag blev lite ställd av deras förslag. Det kom liksom över mig. Jag har aldrig tänkt tanken. Att vara gråhårig på riktigt. Men nån gång måste det kanske ske. Nån gång. Men inte vid 43 va?

Brev till framtiden

Måste ju berätta om syjuntan. Som jag träffade i lördags. Vi är åtta tjejer som sedan studenttiden i Linköping ses en gång per år och skriver brev till framtiden. En går ut och diskar efter maten och de övriga skriver ner vad den personen gör om tre år. Det kan vara jobb, kärlek, familj, boende, intressen, resor, husdjur - allt man kommer på. Vi började 1996, så det har blivit en del brev. Och en hel del missar...

För en sak har vi lärt oss. Det hinner inte hända så mycket på tre år. Vi är liksom inte så crazy av oss. Och ju äldre vi är desto tråkigare har vi blivit. Vi jobbar kvar. Vi flyttar inte. Vi får inga fler barn och vi skaffar inte ens husdjur. Så vi flippar ur i breven istället. Vi förutspår resor till exotiska länder. Sladdbarn och tvillingar i massor. Tokiga husdjur. Bisarra intressen. Nya företag och ära och berömmelse.

Men vi gör inte om misstaget att förutspå ett uppbrott i kärleken. Vi var så säkra det året. Hon hade ju själv pratat om det länge. Men tre år senare var hon kvar i samma relation. Och vi andra hade sån ångest. Vad skulle vi göra?! Låtsas tappa bort brevet? Öppna och ändra? Men man öppnar inte ett syjuntan-brev. De försluts och signeras och tejpas och är näst intill ointagliga... Så vi läste upp brevet och kort därefter var pojkvännen historia. Kanske hjälpte ändå brevet till i rätt riktning.

Syjuntans årliga träffar är en kul tradition som gör att vi ses och håller kontakten. Och trots alla urflippade prognoser och ouppfyllda drömmar gör det att vi stannar upp och reflekterar en stund. Men syr - det gör vi väldigt sällan.

Nu blir pappan glad...

Första modellbygget

Idag fick vi äntligen tid att plocka fram en julklapp som blivit liggande. A-son och jag. Vårt allra första modellbygge. Lagom svårt och väldigt coolt. Nu är vi stolta.

Chokladfondant

Jag är hemma efter en tjejmiddag och jag säger bara chokladfondant. Mmmm. Ni hör ju.

Beslutsbaksmälla

Nu pustar jag ut. Med ett glas vitt. Ensam vid datorn. Efter en lång dag. Jag jobbade hemma idag. Men A-son var hängig så han var också hemma. Och lyssnade på Sean Banan hundra gånger. Till slut satte jag på honom hörlurar. Det hindrade honom inte från att sjunga med högt och ljudligt.

Men det var inte det värsta. Vi hade snickare och elektriker här också. Och de hade tusen frågor. Och jag fick fatta tusen beslut. På stående fot. Rakt upp och ner. Bara så där. De som känner mig vet att jag inte kan fatta beslut. Bara så där. Rakt upp och ner. Det ska ältas och vridas och vändas och frågas och surfas... Och gärna ångras lite också.

Men frågorna haglade. Spottar på skenor? Hur många lampor? Var ska uttagen sitta? Var ska lamporna sitta? LED eller halogen? Dimmer här eller där? Pust. Och så upptäckte vi att taket är för lågt. Eller rättare sagt att köket vi köpt är för högt.

Nu vet jag knappt vad jag har bestämt och varför. Det kanske är bra. Då kan jag ju inte ångra mig. Ännu...

För din skull

Häromdagen satt jag och spelade spel med Vildis. Jag hade målat takbrädor till kl 2 natten innan och Lill-Tjorvas hade vaknat extra tidigt på morgonen. Så jag var trött. Hemskt trött. Hemskt hemskt trött. Jag gäspade lite förstulet då och då, men försökte så gott jag kunde hålla humör och intresse uppe. Det var ändå ett spel. Som är helt ok. Inga Pet shops eller Barbies. Så det var inte så himlans tråkigt alls. Men gäspade gjorde jag.

Efter ett tag sade Vildis. 'Tycker du verkligen att det här är kul, mamma? Jag vet inte vad du tycker egentligen.' Pang bom i magen. Märks det så tydligt? Mitt dåliga samvete började ringa i öronen. 'Jag är en dålig mamma som inte tycker om att leka med mina barn' ekade det inombords.

Jag förklarade hur trött jag var och att jag gärna ville spela spel med henne, och vi fortsatte i hundra timmar till ungefär. Kanske just på grund av det dåliga samvetet.

Vid ett annat tillfälle i ett annat sammanhang kom detta upp i ett samtal med en klok dam. Och hon sade nåt befriande. Man behöver inte tycka det är roligt. Bara signalen att man gör det ändå betyder mycket för barnet. Mamma kanske inte älskar att leka med Pet shop eller spela MixMax tusen gånger, men eftersom jag vill vara med dig så gör jag det ändå. För din skull.

Instagram

Åh, jag är helt överförtjust i denna app på min nya tele-phone. Instagram. Det blir så fina bilder. Så enkelt och så vackert. Följ mig gärna. Ni hittar mina bilder under profilen 'enlevandecharad'.

Vad gör ni med alla böcker?

Jag är urusel på att slänga saker. Eller rättare sagt skänka vidare. Verkligen urusel. Nu står jag här och ska rensa böcker. Lästa pocketböcker. De som inte ska stå i hyllan som visningsexemplar att sånt här brukar jag läsa, sånt här gillar jag. Eller de som är skrytböcker, kolla vilka coola/svåra/intressanta/självutvecklande böcker jag läser... Nej, ner i en låda åker de. Och så får jag se över dem en annan gång. Jag vet att jag skjuter på problemet. Men det känns ju lättare just nu. För jag är verkligen urdålig på att låta saker vandra vidare...

PT press

Min PT åkte på semester. Mmm. Så lugnt och skönt det blev. Men så kom hon hem igen. Idag. Och mailade direkt. Nu skulle vi ut och springa tillsammans. Redan ikväll. Eller hur? Frågan hängde i luften. Hotfull. Skrämmande. Vad göra? Lalalalalaa tänkte jag. Jag svarar sen. Det blir bra trallalala.

Och det gjorde jag. Svarade. Fast lite för sent kanske. Så det blev ingen löpning med PT. Men då kom en annan liten filur. Och bara dök upp. Det dåliga samvetet gjorde sig påmint... Så jag tog mig faktiskt ut på en runda ändå. Kors i taket och hör och häpna. Ute var det mörkt. Och kallt. Och kolmörkt. Och framförallt - jobbigt.Och lite för långt.

Med mig på rundan hade jag min nya kompis från RunKeeper. Åh, vad jag har längtat efter detta. Att få mina rundor utritade och uppmätta och analyserade. Genomsnitt och max och min och så pratar hon ju med mig. och talar om hur långt jag har kommit och hur snabbt det går och hur duktig jag är... Tyckte jag hon sade i alla fall.

På den allra mörkaste sträckan finns en gammal gruva. Där står ett förfallet gammalt hus. Nästan ett ruckel. Övergivet och ödsligt. Mitt i mörkaste skogen. Som det helt plötsligt lyste i. Hallå. Det har det aldrig gjort förut. Spooky. Scary. Tur att jag hade min kompis då. Hon behöll sitt lugn och oj vilken fin hastighet jag fick upp där...

Helgens resultat i siffror

I helgen har jag...
...burit in 11 paket med vardera 10 st 5 meter långa brädor
...kvistlackat 50 brädor
...målat 70 brädor
...tvättat 8 maskiner tvätt
...ätit 3 bitar ganska äcklig rulltårta
...för husfridens skull röstat på 2 melodifestivalbidrag
...inte varit ute en enda gång
...samt försummat 3 stycken barn

Känns väl sådär. Har fortfarande 40 brädor kvar att måla. Och sen ska vi bara måla ett lager till. På 110 brädor. Jag tror den där snickaren var lite smart som tyckte att vi skulle måla taket själva. Då sparar ni lite pengar. Och det är rätt mysigt att stå och måla lite, och lyssna på radio kanske, efter att ungarna har lagt sig. Och det är ju lättare att måla ett tak innan det sitter i taket. Snackade snickaren.

Nu vet jag inte om jag tycker direkt att det är lättare att måla ett tak som ligger på golvet. Min rygg säger ungefär tvärtom. Och så himla mysigt är det inte att få hem 110 brädor som ska vara målade och klara till på tisdag. Och när färgen ska torka i sex timmar. Men en sak är säker. Vi kommer inte knorra om en enda faktura från snickaren. Allt han gör som vi slipper göra är värt varenda krona. Det hade han tänkt ut bra... Snickarn.

Det roliga är...

...att vi på allvar funderade på att bjuda hem några och titta på melodifestivalen ihop. Var då kan man undra?

Första parkett

Nu börjar det hända saker. Nästa vecka kommer snickarna och förbereder för nya köket och allt ska ut från matsalen. Alla möbler ska bort. Ut. Och då samtidigt in i andra rum. Så här flyttas det grejer. Bjuder på en bild på vårt nya vardagsrum. Jag tänkte boka en plats på första parkett till melodifestivalen. Billigare platser finns på andra parkett. Med viss skymd sikt...

Vi förstår varann så bra

Idag skulle Vildis till biblioteket med klassen. Då ska de hinna med en buss och vi måste komma tidigare till skolan. Tidigare! Med tre barn och en tidsoptimist till mor... Men jo då. Vi har blivit ganska bra på det där. Mamman tjatar och tjatar och tjatar ända tills vi sitter i bilen. Jag försökte förklara för Vildis att idag var det hon som hade en tid att passa och då kan hon också driva på oss andra. Ibland har jag ett möte jag ska hinna till. Ibland har A-son nån tid att passa. Och idag var det Vildis som hade en tid att passa. Då har hon liksom lite ansvar att skynda sig.

Vildis stod tyst och lyssnade allvarligt samtidigt som hon begrundade sin spegelbild i hallspegeln. Det där gick nog in tänkte mamman. Det där förstod hon. Nu behöver jag inte tjata längre.

Titta mamma! Jag kan göra mina näsborrar större!

Är det här verkligen bra för mig?

Jag lever. Tror jag. Men min kropp är i chock. Mina armar darrar så. Mina ben bär inte. Och jag har nackspärr...

Jag har idag spelat innebandy. I en hel timme. Typ. Förutom när jag stod med huvudet mellan knäna och försökte få tillbaka andan... Det var sååå jobbigt. Och sååå kul.

När jag stolt berättade för barnen att jag skulle börja spela innebandy höll de på att tappa hakan. Ska du? sade de skeptiskt. Kan du det? Vadå sade jag. Klart jag kan. Jag har en egen innebandyklubba. Va?! Har du?! Jag trodde det var pappas.

Jaja, jag kanske inte riktigt har profilerat mig som den sportiga här i familjen. Det kan jag väl erkänna. Jag har kanske jobbat mer med andra profiler. Som den gosiga till exempel... Eller den trötta? Den godissugna?

Twitterier

Jag började ju twittra för ett tag sen. Och man kan väl säga att jag i princip nästan har slutat redan. Det fascinerar mig detta forum. En överfull skådeplats där vanliga och ovanliga slåss om uppmärksamheten. Alla gör sin röst hörd. Men vem lyssnar?

Själv fick jag snabbt ihop fem hela följare. Icke att förakta. Fyra kompisar och en som nog gör reklam för sig eller nåt. Men så började jakten på uppmärksamhet. Den stora jakten på ett svar från en kändis. En bekräftelse på att en känd person, en person som nästan alla i hela Sverige vet vem det är, att den kända personen, läste igenom något jag skrivit och skrev ett svar. Till mig typ. Eller bekräftelsen i en 'retweet'. Jag finns. Jag är. Jag betyder nåt. Eller?!

Och hur dessa kändisar har en sån makt att glädja och förgöra oss vanliga. Hur de kan göra min dag, genom att ge mig två sekunders uppmärksamhet.

Och så nyfikenheten. Visst är det spännande att följa Martin Melins och Camilla Läckbergs välregisserade smågnabb. Att höra vilka filmer Ulf Malmros sågar. Vilka sjukdomar Annika Lantz dragit på sig. Hur fina resor Carola, Måns och Anders Timell gör. Hur kärleksfullt Magnus Uggla och Petter munhuggs. Jag älskar det.

Men vi vanliga då. Man måste vara exceptionellt rolig och intressant om man ska bli 'upptäckt'. Och framförallt aktiv för att överhuvudtaget märkas och få följare. Och man behöver vara konstant uppkopplad om man vill hänga med. Kanske, kanske kan man bygga upp en profil då. Men man kommer aldrig att bli kompis med Magnus Uggla eller Camilla Läckberg. Om det är det man tror.

Och allt detta tänkte jag. Och kände mig vuxen och klok. Att nu lägger jag ner det här. Twitter var inget för mig. Jag gillar kändisar, men jag tänker inte förnedra mig till att jaga ett svar från Camilla Läckberg. Jag har goda vänner som jag kan ägna min tid åt i stället. Så klokt tänkte jag. Och så kom det ett mail om en ny följare. Thomas Di Leva följer nu dig på Twitter. Alltså den Thomas Di Leva? Den riktiga? Är det han på riktigt? Varför följer han mig? Slant han på tangenterna? Är det nån som skojar? Och vad ska jag skriva nu?

Och nu sitter jag här i alla fall. Kvar på Twitter. Och försöker formulera kvicka och intelligenta kommentarer. Och hoppas lite, lite att jag ska bli kompis med Thomas Di Leva. Ja - och kanske Camilla Läckberg...?

Hedda Gabler

Jag har varit på Dramaten och sett Hedda Gabler idag. Av Ibsen. Visste egentligen ingenting innan. Som vanligt. Och blev sedan som uppslukad och helt betagen av denna tragiska, arga, olyckliga, osaliga kvinna.

Hedda herself spelades av Maria Bonnevie. Och det var hon som gjorde hela föreställningen. Faktiskt hela. Hon var så galet galen. Med en pillemarisk blick. Ett ständigt leende som såg så äkta, vanligt och ändå galet ut. Och hon var arg. Frustrerad. Instängd. Ofri. Otillfredsställd. På nåt sätt på jakt efter lyckan eller en äkta känsla. Längtan efter nåt vackert. Hur destruktivt det än var. Ja, det finns massor att analysera och fundera på. Och jag blev förvånansvärt tagen av slutscenen. Pang rätt i magen och en tår trillade nerför kinden. Det var så starkt så jag blev förvånad och stum.

Bild hämtad från http://dramaten.se

Maria Bonnevie var fantastisk! De övriga i ensemblen blev rätt bleka. Framförallt den stackars maken. Han skulle väl vara tafflig och korrekt, men det kändes lite skolpjäs över honom.

Så här i efterhand ångrar jag att jag aldrig såg Bonnevie och Persbrandt när de spelade mot varandra precis när de höll på att skiljas. Vilken dynamik. Blixtar och dunder. Skulle jag tro.

Tajming

Jag gillar att tidpunkten för beställning av nytt kök sammanfaller så väl med att jag fick en skåplucka i handen idag... Alla kommande kostnader och besvär är därmed befogade. Påminn mig om det sen...

Hem ljuva hem

Så är vi åter hemma efter en härlig och rörig sportlovsvecka i Sälen. Rörig för att det blev en del vabbande med Lill-Tjorvas och härlig för att vi har varit ute i snö och sol och haft kul tillsammans. Och man kan ju tycka att det är rätt skönt att komma hem. Men här är det än mer rörigt. Sakerna vi lämnade framme i all hast verkar ligga kvar där vi släppte dem. Maten är slut och ingen orkar handla. Högen med post var rätt så vanligt trist. Blommorna surar och tvättkorgen är mer än överfull... Välkommen till vardagen!

På väg hem från Sälen igår kväll hade flera byar tänt marschaller efter vägkanten. I långa rader. Glimmande och sprakande marschaller. Urmysigt och jag blev glad.

Sen funderade jag hur det gick till att alla byar gjorde så. Ringde de runt och sade - vi har en bra idé. Dan innan Vasaloppet så tänder alla byar marschaller. Det blir toppen. Eller var det en by som började och så tänkte de andra att - hallå så där vill vi också göra. Vi har ju en ännu mysigare by.

Fast det spelar ju ingen roll. Även om jag gillar första varianten bättre. Allt i samförstånd. Mysigt var det likväl. 

En liten tragedi

På vägen hit hände en liten tragedi. En stor smärre tragedi. Lillebror lånade storasysters docka när vi lunchade på McDonalds i Falun. När vi kom ut från McDonalds var dockan inte sig lik. Hon var enögd. Ruskigt enögd. Så där skräckfilmsruskigt enögd. Vi gick förstås in och letade efter dockans tappade öga. Vi frågade barnfamiljen som satt vid vårt bord om de hade sett ett öga som vi tappat. De hade inte hittat nåt öga. De såg heller inte så hungriga ut längre...

Tragedin var ett faktum. Dockan var enögd, blind och så gott som död. Ingen kan älska en sådan docka. Allt var över och förbi. Och lillebror var dum. Och här var det alltså dags att pedagogiskt förklara att vi minsann skulle älska våra barn lika mycket även om de tappade ett öga eller två. Att det var nu den stackars dockan behövde kärlek och tröst som allra mest.

Jag vet inte om det funkade. Dockan ligger fortfarande enögd och ensam kvar i bilen. Ratad och förträngd. Lillebrors tvåögda docka är dock flitigt engagerad i lek och stoj. Det enda mamman lyckats åstadkomma var en stunds dåligt samvete hos dottern, med sin påminnelse om den stackaren som ligger ensam och enögd i bilen...

Och just i denna stund kanske en förvånad och förfärad gäst möter en ensam och stirrande blick på ett ostädat golv i Falun...

Lilla Vasaloppet

Idag gick ett lokalt litet vasalopp av stapeln. Åtta anmälda varav en lämnade walk over nästan direkt. Han hade ju inte ens några skidor. Men övriga sju gick med liv och lust in för det stora loppet. Nummerlappar på. Skit i vallan. Glatt humör. Pirr i magen. Många funktionärer. Och stark hejaklack. Och oj vad de kämpade. En del hoppade till och med över bullen för att skynda i mål. Eller så kanske de inte hunnit svälja blåbärssoppan som serverades 50 m tidigare... Eller så ville de spara sig till chokladen som kom 50 m senare... Hur som helst. Man kan inte klaga på ambitionsnivån hos föräldrarna. Jag menar funktionärerna.

Frestelser

En del frestelser kan vara svåra att motstå... Men jag stod emot. Den här gången.
För övrigt var det ingen som såg mig...

Nu är det jul igen

Lill-Tjorvas fadder hade med sig en julklapp när vi sågs häromsistens. Behöver jag nämna att vi ses alltför sällan...