Skitväder

Vi åkte skidor i Åre också. Riktigt skitväder var det. Inte skidväder tyvärr. Men fint ändå på nåt sätt.

Jag är inte en så van skidåkare så jag tyckte det gick tungt. Det var moddigt, regnigt och tungt. Rent utav tråkigt. Så efter första dagen bestämde jag mig för att det skulle inte bli nån andra dag. Jag skulle slappa, äta godis, dricka gluhwein, pilla mig i naveln, läsa böcker, fika, shoppa, slappa. En heldag helt enkelt.

Det började bra med sovmorgon. Sen gick jag upp. Åt frukost. Och något började mala. Dåligt samvete. Dåligt samvete. Dåligt samvete... Inuti mig fanns en liten liten röst som envisades med att tycka och påpeka att det här var ju ingen bra idé. Slappa och slöa? Istället för skidor? När jag för en gångs skull är i Åre? Nänä, det håller inte.

Att det ska vara så svårt att slöa och slappa utan dåligt samvete. Jag pallade inte. Jag mådde inte bra av att gräma och gruva mig. Och det är så konstigt. För jag skäms inte för att lata mig. Jag är expert på att vara lat. Jag bryr mig inte om vad de andra tycker. Jag grämer mig inte för missad skidåkning. Och ändå. Ändå så kan jag inte stanna hemma. Jag måste ut i den där förbaskade backen i alla fall. Hyra skidor, köpa liftkort och ut och ploga. Suck.

Sen var det ju rätt skönt när jag väl kom ut. Och det gick lite bättre än dagen innan. Men ändå? Vem sätter reglerna egentligen?