För en sak har vi lärt oss. Det hinner inte hända så mycket på tre år. Vi är liksom inte så crazy av oss. Och ju äldre vi är desto tråkigare har vi blivit. Vi jobbar kvar. Vi flyttar inte. Vi får inga fler barn och vi skaffar inte ens husdjur. Så vi flippar ur i breven istället. Vi förutspår resor till exotiska länder. Sladdbarn och tvillingar i massor. Tokiga husdjur. Bisarra intressen. Nya företag och ära och berömmelse.
Men vi gör inte om misstaget att förutspå ett uppbrott i kärleken. Vi var så säkra det året. Hon hade ju själv pratat om det länge. Men tre år senare var hon kvar i samma relation. Och vi andra hade sån ångest. Vad skulle vi göra?! Låtsas tappa bort brevet? Öppna och ändra? Men man öppnar inte ett syjuntan-brev. De försluts och signeras och tejpas och är näst intill ointagliga... Så vi läste upp brevet och kort därefter var pojkvännen historia. Kanske hjälpte ändå brevet till i rätt riktning.
Syjuntans årliga träffar är en kul tradition som gör att vi ses och håller kontakten. Och trots alla urflippade prognoser och ouppfyllda drömmar gör det att vi stannar upp och reflekterar en stund. Men syr - det gör vi väldigt sällan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar