Tre trevliga tanter

Idag var jag med om en tågolycka. Inte så allvarlig men ändå. Tåget körde på en lastbil som stod på spåret. Lastbilschauffören hann kasta sig ut och ingen skadades allvarligt. Två fördes dock till sjukhus.

Jag satt i tredje och sista vagnen. Vi hörde smällen, kände ett ryck och hörde plåten som krossades. Då hann man tänka en del. Vad eller vem hamnade under tåget?? Vi fick dock snabbt information om vad som hänt och vi såg ju lastbilen som dragits med en bit och hur chauffören chockat stod och tog sig för bröstet. Polis, brandkår, ambulans och polishelikopter var snabbt på plats. Vi fick vänta kanske 20 min - en halvtimme innan vi blev evakuerade av polis och brandmän. Det var aldrig dramatiskt och farligt. Folk höll sig lugna. Men ändå. Hjärtat slog och benen skakade och jag svalde och svalde. Tankarna far kring vad som skulle kunna ha hänt...

Jag blir lite orolig att jag reagerar så starkt på en 'lindrig' olycka. Tänk om nåt verkligt otäckt hade hänt. Hade jag svimmat, sprungit runt och yrat eller fått ren och skär panik då?

Den enda som inte var snabbt på plats efter olyckan var ersättningsbussen. De flesta gick och tog tunnelbanan istället. Men jag föredrog att hålla mig ovan jord. Jag och två andra tanter. Vi pratade och ältade och ojade oss tills allt var uttömt och benen slutat skaka. Vilka trevlig tanter.