Min PT åkte på semester. Mmm. Så lugnt och skönt det blev. Men så kom hon hem igen. Idag. Och mailade direkt. Nu skulle vi ut och springa tillsammans. Redan ikväll. Eller hur? Frågan hängde i luften. Hotfull. Skrämmande. Vad göra? Lalalalalaa tänkte jag. Jag svarar sen. Det blir bra trallalala.
Och det gjorde jag. Svarade. Fast lite för sent kanske. Så det blev ingen löpning med PT. Men då kom en annan liten filur. Och bara dök upp. Det dåliga samvetet gjorde sig påmint... Så jag tog mig faktiskt ut på en runda ändå. Kors i taket och hör och häpna. Ute var det mörkt. Och kallt. Och kolmörkt. Och framförallt - jobbigt.Och lite för långt.
Med mig på rundan hade jag min nya kompis från RunKeeper. Åh, vad jag har längtat efter detta. Att få mina rundor utritade och uppmätta och analyserade. Genomsnitt och max och min och så pratar hon ju med mig. och talar om hur långt jag har kommit och hur snabbt det går och hur duktig jag är... Tyckte jag hon sade i alla fall.
På den allra mörkaste sträckan finns en gammal gruva. Där står ett förfallet gammalt hus. Nästan ett ruckel. Övergivet och ödsligt. Mitt i mörkaste skogen. Som det helt plötsligt lyste i. Hallå. Det har det aldrig gjort förut. Spooky. Scary. Tur att jag hade min kompis då. Hon behöll sitt lugn och oj vilken fin hastighet jag fick upp där...
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar