För din skull

Häromdagen satt jag och spelade spel med Vildis. Jag hade målat takbrädor till kl 2 natten innan och Lill-Tjorvas hade vaknat extra tidigt på morgonen. Så jag var trött. Hemskt trött. Hemskt hemskt trött. Jag gäspade lite förstulet då och då, men försökte så gott jag kunde hålla humör och intresse uppe. Det var ändå ett spel. Som är helt ok. Inga Pet shops eller Barbies. Så det var inte så himlans tråkigt alls. Men gäspade gjorde jag.

Efter ett tag sade Vildis. 'Tycker du verkligen att det här är kul, mamma? Jag vet inte vad du tycker egentligen.' Pang bom i magen. Märks det så tydligt? Mitt dåliga samvete började ringa i öronen. 'Jag är en dålig mamma som inte tycker om att leka med mina barn' ekade det inombords.

Jag förklarade hur trött jag var och att jag gärna ville spela spel med henne, och vi fortsatte i hundra timmar till ungefär. Kanske just på grund av det dåliga samvetet.

Vid ett annat tillfälle i ett annat sammanhang kom detta upp i ett samtal med en klok dam. Och hon sade nåt befriande. Man behöver inte tycka det är roligt. Bara signalen att man gör det ändå betyder mycket för barnet. Mamma kanske inte älskar att leka med Pet shop eller spela MixMax tusen gånger, men eftersom jag vill vara med dig så gör jag det ändå. För din skull.