Hedda herself spelades av Maria Bonnevie. Och det var hon som gjorde hela föreställningen. Faktiskt hela. Hon var så galet galen. Med en pillemarisk blick. Ett ständigt leende som såg så äkta, vanligt och ändå galet ut. Och hon var arg. Frustrerad. Instängd. Ofri. Otillfredsställd. På nåt sätt på jakt efter lyckan eller en äkta känsla. Längtan efter nåt vackert. Hur destruktivt det än var. Ja, det finns massor att analysera och fundera på. Och jag blev förvånansvärt tagen av slutscenen. Pang rätt i magen och en tår trillade nerför kinden. Det var så starkt så jag blev förvånad och stum.
 |
| Bild hämtad från http://dramaten.se |
Maria Bonnevie var fantastisk! De övriga i ensemblen blev rätt bleka. Framförallt den stackars maken. Han skulle väl vara tafflig och korrekt, men det kändes lite skolpjäs över honom.
Så här i efterhand ångrar jag att jag aldrig såg Bonnevie och Persbrandt när de spelade mot varandra precis när de höll på att skiljas. Vilken dynamik. Blixtar och dunder. Skulle jag tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar