Läder, lack och lakrits

Vi var ju till Åre i helgen. Med jobbet. En välbehövlig resa. Och tämligen nyttig. På många sätt. Och insikt efter insikt har drabbat mig. Mycket är åldersrelaterat. Inte på ett jobbigt och ångestfullt sätt. Utan mer intressant och fascinerande. Hur åren liksom går. Och hur jag inte är där jag var för 10-15 år sen. Otippat va?!

Vi var ut den första kvällen. På lokal. På Bygget i Åre. Jag fick anstränga mig. För att orka följa med. Alternativet var att stanna hemma och sova. Vilket ljuvligt alternativ. Men jag höll mig. Jag ansträngde mig och hängde på mina arbetskamrater på lokal. Men så kul var det ju inte. Jag var inte tillräckligt onykter. Och ville inte bli det heller. Jag hade på mig en tunika... Hallå, 40+ så det bara skriker om det. De spelade alldeles för hög musik. Och jag kände inte igen låtarna. Och jag dansar visst inte särskilt coolt längre. Ingenting stämde helt enkelt.

Nu var det liksom en annan tjej som var glad och full och hade glittertop. Som dansade obekymrat i mitten. Som killarna vände sig om efter. Och det var andra tjejer som hängde om varandras halsar och fnittrade och spanade. Mycket märkligt. Jag kände vingslag från förr och blev både nostalgisk och lättad att det var så det var. Förut.

En arbetskamrat som kände mig även på den tiden delade gärna med sig av mitt dåvarande rykte. 'Hon med de korta kjolarna.' Jag tappade hakan på riktigt. Var det min titel? Vad betydde det? Skulle jag bli glad eller ledsen? Och var det så? Hur kan jag ha glömt det?

Nu inser jag att jag har en titel att återerövra. Bort med tunika och stretchjeans. Fram med kjol och knubbiga knän. Mer läder, lack och lakrits helt enkelt.