Påfyllning

Förra helgen fyllde jag på med lite ny energi på Yasuragi tillsammans med mina gamla studiekompisar. Lite yoga, lite massage, varma bad, god mat och bubbel på rummet. Allt kunde ha varit helt perfekt...

När vi träffas med detta gäng en gång per år, skriver vi brev till oss själva om tre år. Dvs en person går ut och de andra fabulerar ihop vilka fantastiska saker som personen ifråga förväntas åstadkomma på tre år. Vi har hållt på med det här sedan 1999 så det har blivit en del brev. Och en del fabulerande... I början var det lätt. Då skrev vi om killar, resor och barn. Nu har det lugnat ner sig på den fronten så breven handlar mer om vilka nya hobbies vi har skaffat oss. Eller vilka karriärbyten som kommer att ske. Eller vilka renoveringar vi kommer att göra... Kanske inte lika sexigt längre helt enkelt.

Ett stort nöje är ju dessutom att läsa brevet som skrevs för tre år sen. Och alla såg fram emot detta även i år. Av någon konstig anledning har jag ända sedan begynnelsen ansvarat för breven. De har legat i en liten rosa plastpåse som legat på sin speciella hylla i garderoben. Så en halvtimme innan avfärd gick jag upp för att hämta breven. Och hyllan var tom. Plastpåsen låg inte där. Inte på golvet under. Inte på hyllan bredvid. Inte i hela garderoben. Inte nånstans. Jag vände upp och ner på hus, hem och tillvaro, men ingenstans fanns de.

Så för första gången i världshistorien kunde vi inte läsa breven från förr. Vad skulle vi göra nu? Vad skulle vi prata om? Hur arga skulle de bli? Nej, det var ju ingen som blev arg. Och vi hade rätt trevligt ändå. Vi visste nästan ändå vad som stod i de där breven. Det har väl egentligen stått om samma tomatodlingar, samma hund och samma krukmakeri de senaste fem åren...

Höga halter

Det är när jag åker förbi skylten efter motorvägen. Att vi ska sänka hastigheten. På grund av höga halter med partiklar. Det är då jag blir påmind om varför vi bor där vi bor.

Prokrastinering

Ett svårt och ganska coolt ord som jag ramlade över för några månader sen. Jag kände att det passade ganska bra in på mig. Prokrastinering = Uppskjutarbeteende. Jag fick då tips om en föreläsning i ämnet, men det blev inte av att jag anmälde mig...

Nu dyker ordet upp igen och är lite hett. Svenska Dagbladet skriver en hel serie om fenomenet. Folk tipsar och ger goda råd på LinkedIn. Och jag känner igen att jag borde verkligen läsa den där artikelserien. Verkligen. Men jag gör det en annan dag...

Att göra det man brinner för

Idag är jag besviken på mig själv. Jag hade tänkt göra en sak för min egen skull. Jag hade tänkt skicka in några bilder till Höstsalongen på Fotografiska. En utställning öppen för alla, både etablerade och amatörer. Där man har chansen att få vara med. Om man blir utvald. Naturligtvis är det en enorm konkurrens och förstås oerhört svårt att komma med. Men jag ville ändå prova. För det är nåt jag brinner för. Mina bilder.

Och jag hade verkligen möjlighet att göra detta. Jag visste när deadline var. På ett ungefär... Jag hade börjat välja bilder. Så gick jag in idag för att dubbelkolla. Inlämning senast den 9 mars kl 21.00. På usb eller dvd. Jag kollade på klockan... 20.56. Fyra minuter kvar.

Att jag inte ens kan lägga den lilla tid som behövs för att göra det jag drömmer om. Det jag brinner för. Varför?

Apatin

Jag kan förstå den apati som drabbar en när man är arbetslös. Hur man liksom sjunker längre och längre ner. Hur man ingenting kan och ingenting vill. Allt går långsamt. Eller blir uppskjutet. Och det är så lätt att plocka ur diskmaskinen eller sortera tvätten, istället för att aktivt sitta och söka jobb. Surfa runt på Facebook istället för att fundera på vad man vill bli när man blir stor. Äta glass istället för att ringa det där samtalet. Det är så lätt. Så blir man lite sjuk och dagarna går. Så får man vabba lite och dagarna går.

Men nu ska det bli ändring. Nu är det nya tag. Solen tittar fram. Fåglarna kvittrar. Disken får stå till kvällen. Och jag har fått iväg ett helt gäng med ansökningar. Jag letar kurser, jag bokar luncher, jag ringer gamla kollegor. Drivet är tillbaka.

Jag kan. Jag vill. Jag törs.

Se upp i backen!

Det var sportlov förra veckan och vi åkte slalom i Sälen. Mamman och pappan turades om att valla lilleman. Första dagen var jag med. Då åkte vi rullband upp. Jag bakom för att lyfta av paketet. Och sen åkte han skrattande neråt utan någon som helst kontroll. Ignorerande alla instruktioner om glasstrutar och böjda ben. Han svängde lite åt höger, stannade till i backen och vände sakta nedåt igen. Fast baklänges. Ofantligt kul tyckte Lill-Tjorvas som skrek av skratt när den skrikande mamman försökte hinna ikapp, innan nån liten ostadig två-åring på skidor skulle bli överkörd, eller att Lill-Tjorvas körde rakt in i rullbandet med rumpan först. Så höll vi på första dagen.

Andra dagen åkte pappan med lill-tjatten. Båda hade skidor så de åkte knapplift ihop och filade på svängarna i backen ner. Det gick redan bättre.

Så var det min tur igen. Jag valde utan skidor. För klumpigt med pjäxorna. Tänkte jag. Fast först var det ju en knapplift innan vi kom upp till backen med rullbandet. Jaha. Jag tryckte in knappen mellan benen på den lille och han satte sig lydigt. Aj då. Nytt försök. Stå upp. Isär med benen. Nu ihop med benen. Sätt dig inte. Det tog lite tid och fjong vad linan hade dragits ut. Lilleman for iväg som en skottspole på ostadiga ben. Rakt ut i snödrivan. Nytt försök. Lite snabbare, lite rakare ben och Lill-Tjorvas är iväg. Knappliften går långsamt och mamman trippar bredvid med en hand på ryggen på barnet. Fast så himla långsamt gick den ju inte. Förresten. Mamman får småspringa uppför backen för att hjälpa barnet komma ur liften. Wow. Vi klarade det. Nu till rullbandet och den vanliga övningen med lite cool baklängesåkning. Nä. Jag vill åka i den här backen.

Det slutade med att lilleman klarade liften själv. Mamman behövde bara hjälpa till när han skulle på. Och när han skulle av... Så mamman fick fortsätta småspringa uppför backen... Mamman svor tyst över alla täckjackor, underställ och fleecetröjor hon tagit på, eftersom hon trodde att hon skulle stå nedanför ett rullband och klappa åt baklängesåkaren.

Den här backen var dessutom lite längre och lite brantare än rullbands-backen. Men nu åkte han faktiskt inte baklänges längre, vilket var skönt. Han svängde förvisso bara åt ett håll, men det gjorde han bra. Han stannade på kommando. Ibland i alla fall. Så mamman hann med i början av backen. Lyfte upp och trasslade ut skidor och fötter och plockade upp honom ur staket. Men i den nedre delen av backen stod han på. Mamman ropade förtvivlat. Stanna! Stannaa! Akta vägen! Akta liften! Lill-Tjorvas svängde förbi liften bara nån meter från vägen och ända fram till en snöhög där han gled upp och sakta gled tillbaka och stod sen still. Skrattande. Tills den svettiga mamman kom springande.

En gång till. Sade Lill-Tjorvas.
Ska vi inte fika nu? Sade mamman.

Är du rädd, pappa?

Frågar jag igen. Nää, svarar du. Jag tänker inte så mycket på det. Vi tar en dag i taget och hoppas på det bästa. Men är du rädd? Tänker jag. Som jag skulle vara.

Då. För några år sen. När du nästan dog. Då var vi där. Vi höll din hand. Vi grät och vi skrattade. Vi kramades och sade till dig att vi älskar dig. Sen blev du frisk. Om än inte återställd. Och allt blev som vanligt igen.

Nu smyger det sig på dig. Än här och än där. Du biter ihop. Tar emot. Kämpar på. Ler mot oss. Och vi skojar om att det blir mindre och mindre kvar av dig. Ju mer de tar. Men vad tänker du? Egentligen. Är du rädd, pappa?

Det är jag...

Upplagt för drömmar

Det finns en i familjen som drömmer fina basket-drömmar nuförtiden. På egendesignad kudde.

Vad roliga saker de får göra på syslöjden. Och användbara! Själv sydde jag en brun och gul ryggsäck som inte hade nån styrsel och ett fotsida flannel-nattlinne som man svettades ihjäl i... Inget den mamman lade upp på en blogg direkt... Å andra sidan så har hon sparat dem under alla dessa år så kanske var de väldigt vackra och välgjorda ändå...