Upplopp och förstämning

Att protestera, att demonstrera, att säga ifrån. Det är ok och tom bra. Att kasta sten och bränna bilar. Det bara skadar. Och det påverkar oss alla...

Hej kom och hjälp mig

Ni vet de där kläderna man aldrig använder. Som hänger kvar i garderoben. Och som man heller aldrig slänger. De som är så snygga på galgen. Eller som ser så coola ut på andra människor. Men av någon anledning ser helt knasiga ut på en själv. Jag tog på mig dem idag. Jag trotsade motviljan. Jag kisade framför spegeln och godkände det hela. Jag ignorerade magkänslan och gick till jobbet.

I kjolen som är så där vid och fladdrig och olika lång fram och bak. Som ser så himla leasure och avslappnat ut på andra. Till exempel på långa smala modeller... Men som inte ser riktigt klokt ut egentligen. På en annan... En annan modell kan man säga...

Jag såg ut som 'Hej-kom-och-hjälp-mig'. Och ändå var det ingen som kom. Och hjälpte mig.

Minne för livet

Sonens klass har varit på övernattning i en scoutstuga i närheten. Vilken lycka. Att få cykla i vingliga led. Paddla och plaska i kanot. Bada i iskall sjö. Grilla marshmallows och sjunga runt elden. Fnittra och käka massor av chips. Och sen bara springa runt runt runt som yra höns. Det är lycka för en tredjeklassare.

Boken eller filmen?

Jag har äntligen läst 'Berättelsen om Pi'. När den kom upp på bio kände jag direkt att den här vill jag läsa först innan jag ser den. Jag vill inte förstöra en bokupplevelse genom att se filmen först. Å andra sidan förstör jag förstås en filmupplevelse genom att läsa boken först... Det är så svårt att göra valet. Bok eller film? Film eller bok? Oftast väljer jag boken.

Boken var bra så klart. Men jag tror kanske att filmen kan vara ännu bättre. Vilket är ovanligt. Kanske blotta vetskapen att det finns en film förstör bokupplevelsen? För jag tänkte hela tiden på hur de löst detta i filmen? Vilka makabra syner skulle detta generera? Hur får de fram att det går så himlans lång tid? Hur bra kan man animera en tiger eller ser det bara löjligt ut?

Själva storyn är makaber och osannolik. Att en liten pojke överlever i nästan ett år i en livbåt tillsammans med en tiger. Det låter ju lite otroligt. Om man säger så. Och ändå blir det så sant. Det känns genomtänkt och faktamässigt. Det känns på riktigt. Ja, det känns nästan genomförbart. Men kanske inget man skulle rekommendera...

Nu måste jag i alla fall se filmen. Går den fortfarande?

Mina gröna fingrar

Jag har slängt alla mina krukväxter. Varför det kan man undra. Jo för de dog. Varför det kan man undra. Jo för jag slutade vattna dem. Varför det kan man undra. Ja det kan man undra. Jag orkade väl inte. Jag tror jag struntade i det. Kan inte säga att jag glömde det. För jag såg ju hur de led. De stackars blommorna. Jag kanske helt enkelt är en krukväxtplågare...

Men det var ändå ganska svårt att ta död på dem. De här växterna är resultatet av många års misskötsel. Det här är de som överlevt veckor utan vatten. Utan uppmärksamhet. När mamma kom på besök tog hon sig an de stackarna. Men dessemellan fick de vatten bara på tur. När de blev alltför dammiga fick de kanske en dusch. Ny jord vet de inte vad det är. Rötterna tittar fram och bladen ramlar av. Kala stammar, trötta nackar, bleka färger. En sorglig samling. De blev tåliga, men också ganska fula. Många av växterna har jag haft sedan jag pluggade i Linköping tidigt 90-tal. Endast de riktigt starka har klarat sig. De har kämpat väl, men jag var dem övermäktig... Förlåt.

Vi rekommenderar kokning av kranvatten

Vi drabbades av en vattenläcka här i kommunen. Och plötsligt blir man än en gång påmind om hur fantastiskt bra vi har det. Nu får vi koka vattnet ett tag och det är ju lite besvärligt. Och lite otrygg känner man sig att det ska hända igen. Men den otryggheten går antagligen över efter ett tag. Och så tar man det friska klara vattnet i kranen för givet igen. Men just nu känner jag mig tacksam...

Om jag inte hade haft Facebook - hur hade jag då vetat att jag inte skulle dricka vattnet ur kranen? De ringer ju inte runt eller lägger en lapp i brevlådan. Och larmet att man ska lyssna på radio gick inte... Det kanske det hade gjort om det varit livsfara att dricka vattnet. Nu får man väl bara lite magsjuka i värsta fall. Men ändå. Jag är glad att jag trots allt kollade Facebook och såg varningen... Fast jag hade ju redan druckit vattnet förstås.

Biotopia

Har ni varit på Biotopia i Uppsala? Om inte så kan jag verkligen rekommendera det. Jag är inte ett fan av museum men det här är nåt mer. Den utställning som de har byggt upp är helt underbar. Det är som stora akvarium med olika miljöer. Där finns djur och växter, det blir dag och natt och fåglarna kvittrar, vattnet porlar och älgarna pratar. Man kan sitta länge och bara titta och fundera tillsammans i dunklet framför varje fönster. Det finns massor att upptäcka.

Förutom en cool byggnad och en fantastisk utställning så har de även aktiviteter och laborationer för barn. När Vildis och jag var där byggde hon en legorobot, som de sedan programmerade att köra en uppritad bana. Roligt och lärorikt. Och när roboten kom i mål kunde den göra en piruett... Eller ramma ett hus...



Sen är det en mysig och avslappnad stämning på Biotopia. Det känns liksom hemtrevligt. Och så hemlagat och hembakat i fiket förstås. Perfekt för mamman när en dotter labbar...

http://www.biotopia.nu/besoek-naturen/webbholken

Idag fick jag också tips om deras livesändning från en fågelholk. Men alltså! Vad coolt! Och att jag hellre sitter och ser den här livesändningen än vilken Big Brother-historia som helst, säger kanske en del om min ålder...

Bekännelse

Hej, jag heter Karin och jag är Iphone-beroende.

Jag vill inte att mina barns bild av mamma är en böjd nacke och ett tankspritt hmmm-ande.
Jag vill inte snegla på telefonen mitt i ett samtal, ett förtroende, en rolig historia för att det plingar till i telefonen.
Jag vill inte svara rappakalja för att jag bara lyssnat med ena örat.
Jag vill inte gunga barnet med ena handen och surfa med den andra.
Jag vill inte natta extra snabbt bara för att hinna kolla FB eller Twitter.
Jag vill inte.
Och ändå gör jag det.

För tänk om någon lajkat min status på FB?
Eller någon kanske har retweetat min fyndiga tweet?
Eller kanske har jag fått en ny följare på Instagram?
Varför kan jag inte släppa taget om den där eländiga telefonen? Den är ju inte viktigare än mina barn? Eller? Är jag verkligen en så dålig mor?

Jag tänkte på det i helgen. När jag var heltidsmor med Lill-Tjorvas. Han och jag följde med Vildis på läger och hade all tid i världen att fördriva. Vi sprang på arenan, hängde i otaliga lekparker, gick till badhuset, tog promenixer. Och där står jag och puttar på gungan. Högre och högre. Piper i magen på lilleman och han tjuter av skratt. Ett sånt där gurglande, bubblande barnskratt. Och jag njuter verkligen. Jag gör det...

...Och tar sedan upp telefonen för att filma och ta kort... För att bevara. För att nån annan gång påminna mig om hur kul vi hade det. I en annan tid när Lill-Tjorvas är finnig och har börjat raka sina fjuniga kinder och bor på nån annan ort långt från mammans ömma men fortfarande frånvarande blick...

Istället för att vara där. Närvarande. Där och då. För samtidigt passar jag på att kolla FB en gång till. Kanske ska jag skriva nåt på Twitter om det bubblande skrattet och hur jag njuter. Och kanske kan jag lägga på ett snyggt filter på en oskarp gungbild på Instagram...

Jag tänkte verkligen på det. Jag stoppade medvetet ner telefonen. Bestämde mig. Sade till mig på skarpen. Och det höll ett tag. Jag puttar gunga, jag klättrar och hoppar, jag gungar gungbräda och jagar och kittlar... Och tröttnar. Tankarna vandrar. Barnet springer iväg och kollar nåt. Och jag tar upp mobilen. Kollar snabbt igenom FB, Instagram och twitter. Tjupp tjupp tjupp. Och så ner med mobilen. Ett hugg av dåligt samvete. Och jag tittar upp för att snappa upp var vi är i leken. Vart rider vi nu? Vem jagar vem? Kan vi gunga ända upp i träden?

Det måste bli en ändring. Jag tycker inte om det. Jag vill ju inte att barnen ska bli beroende av Ipad och mobil-spel. Vilken förebild är jag själv? När har jag spelförbud? Eller mobilförbud... Jag vill verkligen ta tag i detta. Jag ska göra ett allvarligt försök. Jag ska införa mitt eget mobilförbud. Från att jag hämtat barnen till efter nattningen. Ingen mobil. Ingen FB-status. Ingen tweet. Ingen bild. Men akta er vad det kommer ramla in uppdateringar efter kl 21...

Psst... Följ mig gärna på Instagram...

I have been to Mora

I helgen var det friidrottsläger i Mora för dotter och basketcup i Göteborg för son. Pappan följde med till Götlaborg och mamman följde med till Mora. Och så Lill-Tjorvas då. Vad gör vi med honom? Han fick hänga med till Mora.

Hur kul som helst tyckte han första dagen.
Sisådär andra dagen.
Ganska trist tredje dagen.
Och helt aptråkigt fjärde dagen.

Men faktiskt har det gått över förväntan. Och vad gjorde man innan iPad? Umgicks med sina barn?

Hur var det nu igen?

Om julen varar än till påska. Hur länge varar då påska? Finns det en minnesregel för det? Är det mellan hägg och syren kanske?

Creepy - eller bara livlig fantasi...

Häromkvällen var jag på galej med jobbet. Och den här gången ansträngde jag mig. Bjöd till lite. Och ställde bilen för att kunna ta ett glas vin till maten. Men på den långa vägen hem lyckades jag missa pendeltåget med bara nån minut. Vilket ledde till en halvtimmes väntan på nästa tåg. Vilket ledde till att den anslutande bussen som tog mig den sista biten hem också lät vänta på sig. En halvtimme. Och att stå på en station med gapiga ungdomar som kan få för sig vad som helst med en förskräckt småbarnsförälder ledde till beslutet att det fick bli taxi sista biten.

Jag gick mot taxikön och såg genast att detta blir problem. För först i kön stod en taxi av okänt taxibolag. På andra plats stod en tydligt markerad svart-taxi, så den är lätt att undvika, och på tredje plats stod en bil av välkänt taxibolag. Jag snabb-googlade på det okända taxibolaget. Det var trots allt ett 020-nummer. Och jag fick träff på ett hyfsat förtroendeingivande sätt. Så artig som jag är tog jag taxin först i kön.

Och hoppade in hos en uppenbart nervös ung man med långt, stripigt, bakåtkammat hår. Han pladdrade nervöst och jag ångrade mig genast. Ångrade att jag hade hoppat in till en eventuell potentiell psykopat. Tankarna skenade och jag höll krampaktigt i handväskan medan vi dealade om fastpris etc. Han ursäktade sig att han var ny på jobbet. Han kontaktade nån växel för att få hjälp med fastpriset. Linjen brusade och han förklarade att det berodde på att vi var så långt borta... Jag frågade vad det här var för taxibolag och han pekade på ett emblem på skjortan - som var ett annat bolags emblem och de hade köpt upp det här bolaget och egentligen körde de mest till flygplatser och han ursäktade att bilen var så gammal och GPS'en funkade inte och jag kände att det här kan sluta hur som helst. Han har köpt kläderna på loppis. Snott bilen. En kompis på en walkie talkie nånstans i närheten... Vad gör jag om han kör åt fel håll? Kan man kasta sig ut i farten? Hur stark är han?

Antagligen var detta just en nervös ung man, ny på jobbet, i en skruttig taxi, på första spontankörningen, utan GPS. Då en kvinna med skärrad blick hoppar in i framsätet och svarar kortfattat på all typ av konversation... Uppenbart livrädd. Och han försöker än mer, genom sitt pladder, lugna och avväpna. Men med motsatt effekt. Kanske var det så.

Han körde lugnt och försiktigt. Och jag satt på helspänn. Väl framme betalade jag glatt. Tackade och bockade och slängde mig ur bilen och in i huset. Innan han ens hann blinka. Och väl i trygghet sneglade jag ut bakom gardinen att han verkligen, verkligen åkte sin väg.

Det händer så mycket otäckt här i världen. Det finns så många konstiga och skrämmande människor. Så en vanlig taxiresa med en säkert helt vanlig kille - blir med lite fantasi en mardrömsresa. Vart är vi på väg?

Skjutjagare

Lill-Tjorvas ska skjuta poliser och mammor säger han. Med sin skjutjagare. Å då ramlar du och sen skrattar vi. Fortsätter han. Mamman håller inte helt med. Men faller naturligtvis ihop när hon blir träffad. Och så skrattar vi... Med blandade känslor låter mamman honom fortsätta... Hon har aldrig gillat skjutjagare...