Jag må vara naiv

Ni må kalla mig naiv och godtrogen men jag tror gärna alla om gott. Jag tror att alla gör så gott de kan. Att de flesta vill väl. Och jag tror att alla är mänskliga. Alla gör fel. Men de flesta gör det bästa de kan. Det vill jag tro. Och det gör mig nog lite naiv.

Tex så är jag inte så engagerad politiskt. Däremot röstar jag såklart fram de politiker som jag vill ska representera mig. Och jag tror att det är ett riktigt skitjobb. Jag tror att det är jättesvårt och att man är hårt pressad från många håll. Därför är jag tacksam att de gör detta. Och därför har jag så svårt för uthängningar och utskällningar när det blir fel. Såklart ska man syna och säkerställa att saker går rätt till. Men på en rimlig nivå.

Samma sak vad gäller lärare och förskollärare. De har utbildning, de har valt att arbeta med barn för en ganska kass lön och de flesta gör faktiskt allt de kan för att mina barn ska få en bra skolgång. Därför har jag så svårt för alla föräldrar som klagar och lägger sig i vad och hur läraren gör saker.

På förskolan tex så skickade de ut verksamhetsbrev med jämna mellanrum. De berättade vad de gör på dagarna, visade lite bilder och hänvisade hela tiden till läroplanen, med långa citat, för att påvisa att aktiviteterna de gör verkligen följer planen och är till god nytta för våra barn. Allt för att vi ska känna oss säkra på att barnen får den undervisning de är berättigade till. I förskolan. Och oj, vilken dålig förälder jag är. För jag hoppade över att läsa läroplans-biten. Jag vill se bilder på målade stenar, städer byggd av klossar och ungar i Pippi-kläder. Jag bryr mig faktiskt inte vad det står i läroplanen. Eller rättare sagt, jag litar på att de följer den och att de ser till mitt barns bästa. Men antagligen känner pedagogerna att de behöver bevisa nåt för oss föräldrar.

Nån gång efter en jul fick vi information om att barnen skulle ta med sig sin bästa julklapp och visa och berätta om på samlingen. Och då gick föräldrarna igång igen. Det var inte alls bra. Det skulle bli jämförelser och allt vad det var. Och uppgiften fick ändras till valfri sak istället. Men är det inte vårt eget ansvar att inte misstolka uppgiften till att handla om dyra presenter? Ett barns bästa julklapp kanske är tuschpennor eller ett ark med fina klistermärken.

Allt blir så himla allvarligt och skitnödigt ibland.

Vår historia

Det kan inte vara lätt att skildra vår historia i en julkalender för barn. Men så nyttigt det är att se. Hur barnen hade det förr. Hur ett nöje var att titta på en avrättning. Hur fattiga föräldrar fick lämna sina små barn på barnhus, där barnen fick arbeta tre timmar innan de fick frukost. Hur de fick samma gröt till frukost, lunch och middag. Eller soppa på ett skärp. Och att man inte fick bestämma själv vad man skulle jobba med eller vem man skulle gifta sig med. Och att man inte blev äldre än typ 47. Då var livet en kamp här i Sverige. Vad gladdes man åt? Vad var lycka då?

Det är tankeväckande och nyttigt för oss att se. Både för barn och vuxna. Att inte ta allt för givet. Alla barn borde få göra det där julkalender-experimentet. Prova på en dag och känna efter hur det var. Många vuxna skulle behöva det också. Kanske ett experiment hur det är att lämna sitt land, sin släkt, sitt hus. Hur det är att fly från ett krig. Fly för sitt liv i en överlastad båt. Med sina rädda och gråtande barn. Med hopp om att räddas och mötas av värme och en öppen famn. Inte en stängd bro, hårda ord och brinnande flyktingförläggningar. Nej, det är ganska många som skulle behöva vara med i ett så'nt experiment.

Vi skapar vår historia hela tiden. Om 100 år kanske framtidens barn tittar på en omdiskuterad julkalender som försöker skildra hur vi i Sverige stängde våra gränser, och skällde och hotade barn och familjer på flykt från krig. Antagligen är vi inte så stolta då heller.

Eller hur ser vårt land ut då? Vilken väg väljer vi att gå? Det formar vi idag. Vi har möjlighet att välja. Tanken svindlar. Låt oss gemensamt stoppa dessa kalla, hårda, inskränkta vindar som blåser. För framtidens skull.

Jag gråter

Jag gråter så fort jag tänker på lille Alan. Pojken på bilden som vi sett de senaste dagarna. Den lille, lille pojken som inte lever längre. Men som nyss var levande. Och flydde för sitt liv. Som ligger död i vattenbrynet. Jag gråter flera gånger per dag. Och det är det många som gör nu. Nu gråter vi. För plötsligt blev det än mer verkligt. Den bilden slog oss rakt i magen. Som ett knytnävsslag.

Jag kan förstå att folk förfäras över att man lägger ut bilder på ett dött barn. För det är förfärligt. Och det är på riktigt. Vi måste öppna ögonen. Vi måste förstå vad som pågår. Och vi måste börja agera.

Idag har jag skänkt pengar till UNHCR och Rädda Barnen. Det känns ändå så futtigt. Och jag funderar mycket på hur jag kan göra mer. Som jag vet att många andra också funderar. Och många gör verkligen mer också. Startar insamlingar, tar emot ensamkommande barn i sitt hem, åker som volontärer.

Ett fantastiskt ideellt initiativ är 'Vi gör vad vi kan'. De klarade inte längre av att göra ingenting. Och startade upp en insamling. Som har fått ett oerhört gensvar. Det är fint.

Mitt mål är att samla ihop kläder, skor och köpa hygienartiklar och åka till ett inlämningsställe i helgen. Tillsammans med barnen. Det är det minsta jag kan göra.

http://vigorvadvikan.com/

Å vad gör jag?

Vad är det egentligen som håller på att hända? Jag läser och förfasas. Det skaver och bubblar i mig.

En lastbil full med människor på flykt. Människor som lämnat sitt land. Lämnat sitt öde och sitt liv i händerna på människosmugglare. Kanske betalat det sista de äger. För att skapa ett bättre liv åt sina barn. För att rädda sig själva. En lastbil full med rädda människor. Som kvävs. Som dör. Och som överges på en parkering. Vad är det som händer?

Och här hemma. Här i Sverige. Där Sverigedemokraterna får mer och mer stöd. Där röster höjs om invandrare, tiggare, romer. Folk vill inte ha hit dem. De tidigare anonyma arga kommentarerna och hoten, är numera öppet redovisade. Folk vill inte ha hit dem. Och de står för det. Tältläger attackeras. Tiggare blir slagna och hotade.

Å vad gör jag?

Jag gör ingenting. Visst jag 'lajkar' kloka inlägg på Facebook. Delar en artikel nån gång ibland. Och jag ler mot tiggaren utanför affären. För jag ignorerar inte. Å nej. Men jag ger inga pengar. För det ska man väl inte? Eller hur var det nu igen? Jag hummar och håller med de kloka. Knyter näven lite försiktigt i fickan. Bu på er. Dumma rasister. Men vad gör jag?

Jag läser om och beundrar människor som går till handling. Som talar med tiggarna. Ger dem mat och en dusch. Kanske till och med ett jobb. Som står upp. Säger ifrån. Knyter näven så alla ser.

Vad kan jag göra då? Varför tvekar jag? Varför vågar jag inte? Vad är det jag är så himla rädd för? När människor dör i en lastbil tillsammans med sina barn. För att de flyr från ett helvete. Hur kan vi nånsin neka till att rädda livet på folk? Hur kan vi ignorera alla barn som far illa? Hur kan jag stå ut med att göra ingenting?! Jag vet inte. Jag vet inte. Jag står ju nästan inte ut nu.

Är det inte egentligen rädslan som är boven. Rädslan för det ovanliga, nya, det annorlunda. Är det inte rädda människor som hotar och jagar andra. Och är det inte rädda människor som står bredvid och ser på. Borde vi inte sluta vara rädda nu. Borde vi inte öppna ögonen och göra nåt. Faktiskt göra nåt.