Varje år, en kort vecka, finns det nåt som heter Huldrans natt här i närheten. Ni hör ju vad spännande det låter. Och varje år har jag tänkt att jag
måste gå på det. Det låter spännande. Det låter mystiskt. Det låter vackert.
Och nu vet jag inte om jag ska vara besviken eller inte. Det var bra. Det var spännande, mystiskt och vackert. Men det kunde ha vart så mycket mer. Kanske var mina förväntningar skyhöga, efter att ha längtat i så många år. Kanske hade jag läst på lite slarvigt och bildat mig en egen uppfattning om hur det borde vara...
Det börjar kl 21 på kvällen och vi traskar iväg i fotriktiga skor och regnkläder ut i skogen bort mot sjön Trehörningen. Vi ledsagas först av initiativtagaren till det hela. Säkert en eldsjäl och säkert självaste huldran. Hon lämnar oss, efter att vi fått myggmedel att smörja in oss med, i skogen med en skogens man som för oss djupare in i snårskogen. Här kunde det ha börjat. För det trodde vi. Och det gjorde det egentligen, men inte spännande, mystiskt och vackert. Utan mer informativt.
Skogsmannen försöker nog vara lite mystisk av sig. Han har gammaldags kläder och sveper runt med sin ull-kappa. Och nog ser vi oss över axeln för att se om det springer förbi nån huldra i skymningen. Men det gör det inte. Tyvärr. Och skogsmannen, som kunde ha byggt upp stämningen, berättar vidare om skogen och vad den betyder och vad den är. Ganska tråkigt tyvärr. Barnen tröttnar på att gå och vi är dessutom 58 personer i publiken, vilket gör att det tar lång tid och den där nära samvaron infinner sig inte riktigt. Vi går på stigen i en lång lång rad. När skogsmannen stannar är han tyst tills alla är på plats. Sen pratar han om tidigare skogsbränder och om båtsmannen som bott i skogen för länge sedan.
Jag vet inte varför stämningen inte infinner sig. Kanske hade det räckt om skogsmannen hade berättat i jag-form. Om när
han bott i skogen istället för om någon annan. Han hade gärna fått berätta om skogens väsen. Jag vet fortfarande inte vad en huldra är...
Vi kom till slut fram till sjön. Och det var här själva föreställningen var. Fast det var ju ingen teater förstås. Mer att vi satt och tittade ut över sjön. Vi såg en naken huldra i fjärran som satt och plaskade i vattnet och sjöng. Vi hörde fler som sjöng från olika håll. Vi hörde flöjter och fioler i fjärran. Vi såg båtsmannen komma ut i sin eka och spela munspel. Det prasslade i buskarna, det var stenar som slog mot varann och det sprang förbi konstiga gråa varelser. Då var det spännande, mystiskt och vackert. Äntligen.
 |
| Bilden lånad från Huldrans Natt på Facebook |
Vi gick vidare och såg älvorna dansa i skymningen. Vi såg Näcken, om det var han, som spelade fiol. Och vi hörde huldrans skratt. Till slut kom vi fram till en lägerplats. Vi fick soppa och saft och ensemblen sjöng för oss. Klockan blev kvart i ett innan allt var slut. Barnen var trötta men ändå ganska nöjda. Jag var också nöjd, men lite besviken över att det inte var nån story, eller att stämningen åtminstone byggts upp från början. Det kostade trots allt 350 kr per person, dvs över 1000 kr för oss tre. Det var det inte värt. Inte när vi dessutom var 58 pers som trängdes om upplevelsen. De kunde ha gjort så mycket mer av det.
Men nu ni! Hela resten av familjen är bortresta. Jag kommer hem till ett nystädat och tyst hus. Jag äter gott och jag tittar på Monica Z. Och jag gråter och njuter av denna fantastiska film. Och den fantastiska musiken! Edda spelar Monica så bra. Nästan lika bra som Monica själv. Och vilket sorgesamt liv. Vilken drivkraft hon hade. Och vad hon fick offra. Ja, det var en fin film. Lite tragisk. Jag vet inte hur sann den är, men hon var nog lite trasig. Sen slutade filmen när allt var på topp. Vad hände sen? På riktigt. Hur trasig var hon?