01:21

Klockan är 01:21
Huset sover
Och jag tar mig en stund vid datorn

Jullov och ledigt är alldeles för jobbigt. Man får ju inte en lugn stund. Det är barn överallt. Och saker som ska fixas och mat som ska lagas och skräp som ska rensas och så. Då är det 01:21 man hinner sätta sig. Trött och sliten. Lite vitvinsglad och nöjd efter goa Thailandsvännerna på besök. Vi har ätit Thai och drömt oss tillbaka. Tittat på film och ooat över hur varmt och skönt vi hade det. Sen åkte de hem och lämnade kvar ett barn. För alla fick inte plats i taxin. Smart. Nu sussar alla fyra barnen sött. Och mannen med. Och mamman skriver nonsens. Och myser.
Snart är det vardag så man hinner med lite mer igen. Gonatt på er. Gå och lägg er!

Tre böcker

Jag tog med mig tre böcker på semestern. Och jag hann läsa alla tre. Vilken lyckad semester!

'Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött' av Alex Schulman.

Jamen den var ju riktigt bra. Det trodde jag nog inte. Jag blev ganska provocerad av titeln. Den kändes lite hånfull. Bara för att ingen sagt så till mig nån gång... Men titeln hade sin förklaring. Och han bjuder verkligen på sig själv. Lämnar ut sina tillkortakommanden. Sin oro. Sina tankar. Sin hybris. Boken är lättläst och genomtänkt. Små lustiga anekdoter och klockrena betraktelser. Man känner igen sig. Man får lite fördomar om överklassen bekräftade. Och man får en inblick i deras kärlekssaga. En enkel och trevlig bok. Förvånansvärt trevlig.

'Valkyriorna' av Paulo Coelho.

Men nja. Nej, tyvärr. Den var inget bra. Jag vill så gärna bli trollbunden av hans böcker. Det har jag blivit förut. Men de som handlar om honom själv har jag aldrig gillat. De är för konstiga. Jag är väl inte mogen för hans magi ännu. Sen känns han lite självgod och viktig. Lite kul dock att hans fru fick vara med på ett hörn. Hon kan inte ha det lätt... Men på det stora hela en svårgenomtränglig och märklig bok.

'Jag saknar dig, jag saknar dig!' av Peter Pohl och Kinna Gieth.

Bra och gripande bok. Så klart. Eftersom den handlar om en tjej som mister sin tvillingsyster i en olycka när de är tretton. Men kanske inte den bästa boken för en tvillingmamma... Oerhört sorgligt så klart. Men också fint skrivet om sorgen och om hur familjen hanterar sin sorg och tomrummet efter dottern/systern på olika sätt. Och alla andra känslor som dyker upp - ilska, ånger, skuld, förträngning, rädsla. Men att allt egentligen bara är sorg. Hur det än yttrar sig. Bara sorg.

Min PT följde inte med till Thailand...

Det gjorde inget. För träningen gick ganska bra. Däremot har jag ätit helt galet. Och druckit hej vilt. Mitt mål var att i alla fall inte gå upp under semestern... Det blev plus 0,3 kg. Jag får vara nöjd.

Lyckligt och väl

Nu är jag där. Dit jag längtade. Nu har det blivit nu. Vi är hemma igen. Lyckligt och väl. Vi är friska och hela och har haft en toppensemester. Precis som jag önskade. Det är hisnande och jag är så tacksam.

För jag vet som sagt vad som kan hända. Och jag vet att för en del familjer blir det inte lyckligt och väl. Det finns flygplan som aldrig kommer fram. Det händer olyckor och folk blir verkligen sjuka. Och jag har tänkt massor på dem som drabbades av tsunamin. De åkte också dit för en helt vanlig semester. Familjens stora äventyr. Som slutade i katastrof. Jag stod på stranden och spanade mot horisonten. Letade tecken. Och försökte tänka hur det såg ut. Vad de fick uppleva. Men det går ju inte att tänka. Man kan bara ana. Därför är jag så tacksam att vi får vara hemma igen. Att vi är välbehållna och nöjda.

Lyckligt och väl.

Född feg

Jag är nog i princip rädd för allt. Precis allt. Jag är rädd för höjder, farter, djur och till och med frukter. En gång hade vi en tjejaktivitet med jobbet. Vi skulle testa en höghöjdsbana. Man är 15 m upp i luften och klättrar omkring bland en massa tallar. Då visste jag inte att jag var höjdrädd. Men det blev jag varse. Fru Olsson stod med darrande knän och tårar på kinden och kramade krampaktigt en tall 15 m upp i luften. Säkerhetslina och hejarop från kompisar hjälpte föga. Det var fysiskt omöjligt att fortsätta. Jag vägrade släppa min trygga tall. Sen dess vet jag att jag är höjdrädd. Jag liksom märkte det då.

Att jag är rädd för djur är kanske inte så konstigt. Jag har inte så stor vana med djur och tror att de ska bitas och klösas och sparkas. Men hur kan jag vara rädd för frukter? Det förstår jag knappt själv. Men de kan ju vara giftiga eller tänk om jag helt ovetande är typiskt allergisk och drabbas av en elektrisk chock. Eller nåt. På flyget hit var det nån som var väldigt jättemycket allergisk mot nötter så de sålde inga nötter på flighten. Då blev jag lite orolig att det var mig de menade…

Vi trivs fortfarande - men snart kommer vi hem

Riktig elefant!

Vi har varit på äventyr. Vi har åkt elefant. Riktig elefant. Det var en sån där typisk turistfälla. Men vilken bra turistfälla! T och jag gjorde en liknande tripp för många år sen och jag hade inte så höga förväntningar. Men vi åkte ändå. För barnens skull…

Och så var det så bra. Välordnat och tillrättalagt. Ett perfekt och alldeles lagom äventyr. Vi åkte kärra efter bufflar, kollade på vackra orkidéer (!), lärde oss hur man odlar och skördar ris, åkte elefant - riktig elefant och såg både ’baby elephant show’ och ’monkey show’. Det var högt tempo, en fin och välskött anläggning och vi lotsades runt mellan stationerna av en glad guide. Rent av proffsigt. Det liksom flöt på trots att alla turister och japaner hade bokat olika antal shower och event. Det krävs lite logistik att få ihop det. Kan man tro.

Själva elefantturen var förstås mest spännande. Högt upp sitter man och det gungar betänkligt och de där läbbiga snablarna når väldigt långt och letar ständigt efter fler bananer. Och så var det busiga elefantförare som låtsades tappa kontrollen över de stora och säkert uttråkade elefanterna så både mammor och barn höll på att kissa på sig…

På ’baby elephant show’ var Vildis modig och fick lite ryggmassage av en elefant. Som inte såg så baby ut i mina ögon när den lade sin tunga fot på min lilla dotters rygg. Men den fick inte spel och trampade till just då som jag befarade, utan Vildis kom glatt skuttande tillbaka och torkade bort lite snabelslem ur håret.

Happy Baby

Vi har ett Happy Baby rum här i Thailand. Då ingår allt som gör en liten baby och dennes föräldrar glada och happy. T.ex. en resesäng, vagn, barnstol, potta, skötbädd, lekmatta… Allt utom barnvakt ingår. Hur tänkte de då?

Vår baby blir dock så happy här i Thailand så han har svårt att somna på kvällarna. Då blir föräldrarna lite ohappy.

Thaimassage

Idag hade jag en liten thailändska på ryggen. Hon var liten men ganska tung. Hon använde armbågar och knän för att knåda ut mig. Hon vek ihop mig på sätt jag inte visste att jag kunde. Eller kunde och kunde. Det brydde hon sig inte om. Hon vek ändå. Och så tryckte hon. Jag tror hon lyckades trycka ut mig ungefär en decimeter åt alla håll.

Lollolollolollolollolollolollo Lollo

Barnen har träffat så många nya kompisar här på hotellet...

Men annars trivs vi

100 kg packning

Alla sade åt oss. Och vi tyckte att vi lyssnade. Men så fel det blev ändå. Vi har med oss halva hushållet hit till Thailand. ’Ta inte med er nåt. Allt kan man handla där. Billigt är det. Och varmt så man behöver inga kläder.’

Nja, men en varm tröja behöver man väl. Ifall det blir lite kyligt frampå kvällen. Och lite ombyten. Och skor som matchar alla olika ombyten. Och blöjor. Massa blöjor. Och välling. Och böcker. Och pyssel, papper, pennor, spel. Dvd-spelare. Dator. Nintendo. Som sagt. Listan tar aldrig slut. Utifallatt-listan.

Och så stod vi där på Arlanda. Med ett handbagage som vägde 12 kilo. Fast det bara fick väga fem. Så Fru Olsson står på knä mitt på terminal fem och packar om. Flyttar böcker, sprider kläder, väger väskor, svär och skriker åt man och barn och mumlar maniskt för sig själv; 'och det här är bara början…'

Men till slut fick vi godkänt. En till väska blev incheckad istället och vi var i hamn. Våra två feta resväskor och vår hockeytrunk fick alla en lapp som det stod ’Heavy’ på… Familjen ’Hängslen & Livrem’ i ett nötskal. Och mamman började till slut andas normalt igen.

Tio timmar på flyget gick dock över förväntan. Där ägnade vi oss åt att vänta länge på maten samtidigt som vi påpekade för dem runt omkring oss att vi var väldigt hungriga, vi pysslade lite i våra pysselböcker, spelade Nintendo och upptäckte att den medsläpade mycket tunga dvd-spelaren inte funkade. Och så gick vi fram och tillbaka i gången också. Fram och tillbaka. Och kollade vad folk gjorde. Sen sov vi. Lill-Tjorvas är ju under två så han reser gratis men utan sittplats. Hur tänkte man då? Det märktes ju inte direkt att han inte tog nån plats. Snarare tog upp han två platser. Och Vildis tog de andra två. A-son tog golvplatsen och T och jag fick varsitt litet ytte-pytte-hörn att krypa ihop på. Det är långt till Thailand när man sitter på ett litet ytte-pytte-hörn. Och samtidigt tittar på Åsa-Nisse utan ljud.