Jag är nog i princip rädd för allt. Precis allt. Jag är rädd för höjder, farter, djur och till och med frukter. En gång hade vi en tjejaktivitet med jobbet. Vi skulle testa en höghöjdsbana. Man är 15 m upp i luften och klättrar omkring bland en massa tallar. Då visste jag inte att jag var höjdrädd. Men det blev jag varse. Fru Olsson stod med darrande knän och tårar på kinden och kramade krampaktigt en tall 15 m upp i luften. Säkerhetslina och hejarop från kompisar hjälpte föga. Det var fysiskt omöjligt att fortsätta. Jag vägrade släppa min trygga tall. Sen dess vet jag att jag är höjdrädd. Jag liksom märkte det då.
Att jag är rädd för djur är kanske inte så konstigt. Jag har inte så stor vana med djur och tror att de ska bitas och klösas och sparkas. Men hur kan jag vara rädd för frukter? Det förstår jag knappt själv. Men de kan ju vara giftiga eller tänk om jag helt ovetande är typiskt allergisk och drabbas av en elektrisk chock. Eller nåt. På flyget hit var det nån som var väldigt jättemycket allergisk mot nötter så de sålde inga nötter på flighten. Då blev jag lite orolig att det var mig de menade…
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar