Vilken dag. En sån där dag när jag precis missar bussen hela tiden. Då jag åker till fel Hyrmaskiner AB för att lämna tillbaka den tunga och smutsiga sågen. Då trafiken stockar sig pga väldigt gamla ekar som väldigt många vill rädda livet på. Då näsan är röd och söndersnuten. Då håret inte ligger likadant som hos frissan. Då glasögonen skaver på näsan och sitter lite, lite snett. Då det visar sig vara alldeles för varmt med den nya fina röda täckjackan. Då det kommer en försenad inbjudan till ett kalaskalas som jag så gärna vill gå på, men inte kan för att jag bor i spenaten och dessutom ska skjutsa barnen på kalas. En sån där dag då jag vill flytta från spenaten.
Och då jag upptäcker att min plånbok är spårlöst försvunnen någonstans mellan bussen och pendeltåget. Helvete! Säger jag inte då. Möjligtvis tänker jag det lite. Men framförallt skriver jag det inte på bloggen ... Jag hoppar av tåget och åker tillbaka. I nån sorts förhoppning att plånboken ska ligga nånstans mellan bussen och pendeln. Det gör den förstås inte. Jag spärrar kort. Jag ringer SL. Och ger upp.
Men! Det är också en sån dag som en bussig busschaufför hittar en fet plånbok på sin buss. Och han letar upp ett telefonnummer som han ringer. Och jag får min plånbok och bussiga busschauffören får en chokladask.
En sån dag är det.
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
1 kommentar:
Verkar ju dock som att dagen slutade bra. Skickar dock en liten tröstkram om den värsta ilskan inte lagt sig än. Och så stämmer alla upp i kör. "En busschaufför, en Busschaufför det är en man som gör Karin glad..........
Skicka en kommentar