Jamen den var ju riktigt bra. Det trodde jag nog inte. Jag blev ganska provocerad av titeln. Den kändes lite hånfull. Bara för att ingen sagt så till mig nån gång... Men titeln hade sin förklaring. Och han bjuder verkligen på sig själv. Lämnar ut sina tillkortakommanden. Sin oro. Sina tankar. Sin hybris. Boken är lättläst och genomtänkt. Små lustiga anekdoter och klockrena betraktelser. Man känner igen sig. Man får lite fördomar om överklassen bekräftade. Och man får en inblick i deras kärlekssaga. En enkel och trevlig bok. Förvånansvärt trevlig.
Men nja. Nej, tyvärr. Den var inget bra. Jag vill så gärna bli trollbunden av hans böcker. Det har jag blivit förut. Men de som handlar om honom själv har jag aldrig gillat. De är för konstiga. Jag är väl inte mogen för hans magi ännu. Sen känns han lite självgod och viktig. Lite kul dock att hans fru fick vara med på ett hörn. Hon kan inte ha det lätt... Men på det stora hela en svårgenomtränglig och märklig bok.
Bra och gripande bok. Så klart. Eftersom den handlar om en tjej som mister sin tvillingsyster i en olycka när de är tretton. Men kanske inte den bästa boken för en tvillingmamma... Oerhört sorgligt så klart. Men också fint skrivet om sorgen och om hur familjen hanterar sin sorg och tomrummet efter dottern/systern på olika sätt. Och alla andra känslor som dyker upp - ilska, ånger, skuld, förträngning, rädsla. Men att allt egentligen bara är sorg. Hur det än yttrar sig. Bara sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar