Loppisklapp

Lill-Tjorvas fick den här fina ljusslingan i julklapp. Ett loppisfynd som jag sparat på. Jag är så nöjd. Vilka mysiga bilar! Nu hänger de i vårt sovrum...

Rör inte vår gran

Vi glömde vattna granen innan vi for. Den ser fortfarande fin ut. Men våga inte ens andas på den. För då rasar varenda barr. Och eftersom vi ska ha gäster över nyår och ska fira jul en gång till efter det så får verkligen ingen röra vår gran. Alls.

Vår gran tål nämligen att visas upp. I princip är det den finaste granen på många år. Jämn, tät och välformad. Och välklädd. Mycket välklädd. Med mycket pynt. Allt i ungefär samma höjd... En knapp meter över golvet... För är det nåt man får här i huset så är det att klä granen precis som man vill. Man får hänga upp hur mycket som helst. Man får hänga upp saker man gjort i skolan och på dagis. Det får vara rött glitter. Man får hänga dit smäll-karameller stora som hus. Man får det. Jag flyttar nästan inte en enda grej. För vet ni. Granen har vi för barnens skull.

Ja ni vet ju det. Jag måste dock säga det högt. Och kanske påminna mig själv ibland. För jag vet hur en perfekt gran ska se ut. Med röda kulor. Med ett fåtal fina prydnader. Med tunt fint glitter och inget blafs. Men inget barn blir glad av att det är mamma som klär granen. Att kulan man sätter upp flyttas till en annan gren. Att smäll-karamellerna göms undan. Allt detta vet jag. Och jag får bita mig lite i kinden och skärpa mig. Men det går. Och så har vi den finaste granen också...

Så säger man bara inte

På självaste julafton. Står jag och gör bort mig. Av någon anledning kom vi att prata om Peter Jöback. Det var inte jag som tog upp ämnet, så det kan ha varit en kupp. Någon som gillrade en fälla. Planterade och skördade sitt offer... För jag råkade säga att jag inte gillar honom. Att han är lite pretentiös. Och svärmor höll med. Så jag tror jag gick igång lite. Och kanske tom sade att 'Nä honom tål jag inte'...

Några timmar senare. Jag öppnar en av mina tre julklappar. En stor tung bok. Och rimmet lämnar inget att tvivla på. Här kommer Peter Jöback. Med bok och dvd. Fånigt leende hoppas jag att ingen minns eller hörde eller kommer ihåg eller åtminstone inte nämner vår tidigare diskussion. Men jodå. Jag blir tydligt påmind. Och rodnar. Och stammar att han sjunger ju väldigt bra... Lite pretentiös bara... Och så tystnar jag. Man kan inte rädda den situationen... Jag och min stora trut.

Nu tindrar vi

Så gott det går. För om igår verkligen hade varit den sista dagen så var det en ganska skitdag. Tjat, gnäll, ynk och tjafs. Det finns inget som är roligare än I-paden. Inte ens att klä granen. Man vill alltid har fler än 2 lussebullar. Annars blir man sur. Det är alltid den andres fel. Sluuuta!! Mammaaaaa!!

Som tur var verkade vi få en chans till. Så vi tindrar vidare. Med julegran och struvor. Så nära en perfekt julstämning man kan komma. Och som vanligt är granen ovanligt fin i år.

Ha en riktigt skön och god jul alla!
Önskar Fru Olsson

Domedagsfeeling

Tänk om det verkligen är så. Att det är den sista dagen i morgon. För alltid.

Ibland när det är isande kallt så tänker jag att tänk om det bara blir kallare och kallare nu. Eller om det regnar riktigt mycket - att det aldrig ska sluta. Eller när det är högtryck och det skulle bli bara varmare och varmare. Vad skulle hända? Hur länge skulle man överleva? När slutar information och kommunikation att fungera? Vart skulle man ta vägen? Tanken är svindlande och jag får ont i magen en stund. Tills snön smälter, regnet upphör eller värmen går ner...

Och så kommer dessa profetior. Om ett visst datum. För tänk om det verkligen är sant. Att nu är det slut. Mitt i all julstress, jobb och vardagsgnäll. Det blev inte mer än så här. Jag hann inte köpa alla julklappar. Och nu spelar det ingen roll längre. Ingenting spelar roll längre. Och det kan man ju fundera på en stund...

Fast varför skulle jorden gå under just när jag lever?
Fast varför inte?

Jag vill verkligen inte att världen går under.
Jag går och lägger mig nu.
Hejdå...

Det fattas något

En fundersam kväll. Dottern innan hon ska sova.
- 'Det känns som att det fattas nåt i vår familj. Inte nån person eller så. Utan Glädje.'
Hjärtat snörps åt.
- 'Men vi har väl Glädje i vår familj? Vi har ju kul ihop.'
- 'Jo, men inte max. Men vi har max i Arghet...'

Och det är lite sant. Just nu är det en sliten och trött familj. Som behöver mindre Arghet och mer Glädje. Men lite julstress ska nog ordna till det... Och lite fler trasiga bilar kanske... Lite mer vabb... Och så alla surdegar på jobbet som skulle vart klara i år...

Ibland har man tur

På väg hem från jobbet. I bilen. Det gick sakta förbi golfbanan. Det var solnedgång och disigt. Och oerhört vackert. Och så en ensammen skidåkare på det. Jag tog upp mobilen i farten. Sneglade med högerögat och sträckte ut armen så långt jag kunde åt passagerarsidan till. Och knäppte av en radda bilder. Och hoppades på det bästa.

Ibland har man lite tur. Rak horisont... Och så överlevde jag också...

Min bil är inte lik din bil...

...det är en skitbil. Båda två faktiskt. Oj, vad vi har haft dyra bilar den senaste tiden. 3500:- hit och 3500:- dit. Och då har vi ändå haft tur att det inte kostat mer...

Förutom att jag då körde fast häromdagen, som jag skrev om tidigare. Så var det bara några dagar före det som storbilen inte startade. Den fick bärgas bort och datakillarna på bilverkstaden bootade om den.

När jag häromdagen åkte på kundebesök med den andra bilen. Och missade en avfart. Och inte kom av E4'n på några kilometer. Och med panik i blicken försökte komma på hur jag skulle komma tillbaka. Och samtidigt försökte ringa kunden för att erkänna sen ankomst. Mitt i den cirkusen så började en lampa blinka. En sån där lampa som man förstår att man bör kolla upp vad den betyder. Och som man kan ana att det står typ 'Stanna Bilen' på. Typ 'OMEDELBART!' Min kollega i baksätet fick instruktionsboken kastad i knät. Men han hade fullt upp med att dessutom vägleda mig tillbaka på rätt spår. Så när vi väl kom fram så rusade vi in till vårt möte.

Det visade sig sen. Efter mötet. Och enligt instruktionsboken. Att kylarvätskan behövde fyllas på. Och den tidigare så taffliga Fru Olsson åkte till en mack. Läste innantill i instruktionsboken. Fick faktiskt upp motorhuven. Klurade ut vart man skulle kolla nivån på kylarvätska. Konstaterade faktum. Smutsade ner fingrarna. Tog med instruktionsboken in. Pratade med vänlig själ. Fick hjälp och stöd och fyllde sedan vant och obehindrat på kylarvätska i förhoppningsvis rätt hål och körde hem. Helt otafflig skulle man kunna säga.

Nu var det ju inte slut där. För problemet berodde på läcka och det kostade naturligtvis 3500:- att fixa. Samtidigt som den bilen fick sin översyn skulle mamman i huset skjutsa barnen till skolan i storbilen. Som än en gång vägrade starta. Men hallå! Så nu är bärgningsbilen på väg... Igen... Får man hoppas att det inte kostar mer än 3500:- denna gång också? Sorry ungar! Inga julklappar i år...

Här har ni mitt bidrag

Idag strösslas det med gulliga luciagubbar och gummor på Facebook och Instagram. Jag vill ju inte vara sämre än att jag också delar med mig av mitt firande. Det här var nämligen det närmaste luciafirande jag kom idag... En tindrande luciakrona på bordet... Och lite degande med otindrande 2-åring...

Jag hatar att vara tafflig

Jag blev insnöad häromdagen. Jobbade hemma och snön vräkte ner. Stockholm gick i spinn och ingen kom nån vart. Själv skulle jag bara hämta barnen på dagis och skola. Och just denna dag stängde dagis prick kl 16. De ringde tom runt för att säkerställa att vi skulle hinna till kl 16. Prick. Helt säkert. Visst svarade jag. Jag börjar i tid. Vad kan gå fel liksom? Ja, till exempel allt.

När jag kom ut i god tid såg jag förödelsen. En halvmeter snö omringade bilen. Bara att börja skotta. Och skotta. Grannen var också ute på sin uppfart. Vi hejade och beklagade oss lite.

När bilen var utskottad så tog jag sats. Backade, svängde och kom ut på gatan. Den oplogade gatan. Lade om från backen och gasade försiktigt. Inget hände. Jag var fast. Kom varken framåt eller bakåt. Mitt på vägen. Framför grannens uppfart. Grannen som var ute och skottade fram sin bil. För att hämta sina barn. Där stod jag mitt i vägen.

Han kom till undsättning förstås. Stor och stark testade han också. Han kom heller inte ur fläcken. Men han skulle skotta fram sin bil, sen kunde han dra loss mig. Sade han. Om han kom förbi med bilen förstås... För det stod visst en bil i vägen...

Själv roddade jag med telefonsupporten. Dvs min man. För hur skulle detta lösa sig. Dagis som stänger och allt. Nu ordnade det sig med en god vän med fyrhjulsdrift som kom till undsättning och hämtade alla barn. Och grannen och jag kunde med gemensamma krafter till slut få tillbaka bilen på sin plats igen.

Men att stå där. Med en stor fet bil fast i snön. Visst jag fattar att man kan skotta undan. Man kan dra loss. Man kan putta om man är stark. Man kan lägga sand. Men att liksom göra det. Att ta tag i detta bilproblem. Jag känner mig oerhört tafflig och handfallen. Jag skottar lite här. Provar igen. Duttar liksom runt och ojar mig. Och grannen backar och tutar och puttar och är driftig. Han kom på att lägga filtar under framhjulen. Men det funkade ändå inte. Då såg han att handbromsen var i. MEN! Handbromsen är i. Sade han. Ja, men det har den inte varit hela tiden. Sade jag. För så var det ju. Jag hade inte backat med handbromsen i. Jag hade lagt i den av gammal vana efter nåt av testerna. Efter att han provat också. Helt säker är jag. Men jag är också helt säker och övertygad om att han nu kommit på varför jag överhuvudtaget körde fast...

Åh, jag hatar att vara tafflig!

Att få kommentarer

Jag har fått en del kommentarer om att det är svårt att skriva kommentarer på bloggen. Och nej - just de kommentarerna fick jag inte på bloggen...

Och det är ju jättesynd för jag älskar när jag får kommentarer. Då inser jag att jag faktiskt finns, syns och hörs. Jaja, inte hörs då... men det andra. Nån ser mig. Nån läser. Och nån tar sig tid att kommentera. Det är så himla uppskattat!

Så nu har jag ändrat lite inställningar. Tryckt på några knappar. Dragit i lite trådar. Från och med nu kommer kommentarsfältet upp som ett litet eget fönster. Det har jag sett att det funkar på andra bloggar. De andra bloggarna får nämligen massor med kommentarer. Så nu kanske jag får det jag också?

Så in och kommentera mera! Och säg gärna till om det inte funkar. Skriv det i en kommentar bara...

De finns på riktigt

Jag orerade en gång här på bloggen och drömde mig tillbaka till den tiden då jag cyklade till Stjärnhallen och köpte Sugoläsk. Då fick jag veta av en läsare att Sugoläsken återuppstått. Man kan köpa den i Dingtuna av alla ställen. Och det lade jag förstås på minnet.

För nån vecka sen var vi hemom till föräldrarna i Västerås. Mor ville på matt-jakt till Erikslund och det ligger ju typ ganska nära Dingtuna, så vi svängde förbi där på hemvägen. Och där var de! Min barndoms favoritglass. Och visst smakade de precis som förr... Och visst är de lika kalla att hålla i... Och visst får man fortfarande ont i mungiporna av plastkanten...

Jag köpte med mig en kasse hem så nu ska här frossas. Och jag har inte berättat detta för barnen. Vissa barndomsminnen behåller man för sig själv. De här är mina...

Får man smaka?

Lill-Tjorvas och jag gjorde en fin snölykta häromkvällen. Det tyckte han om. 'Jag älskar sån tårta', konstaterade han förnöjt.

Ett besviket barn...

Plötsligt var det december och adventskalendern skulle fram. För en gångs skull hade jag haft framförhållning nog och köpt kalender redan i oktober. En till varje barn. Nu är jag en sådan här dålig mor som inte köper 3x24 julklappar och slår in i små paket och hänger på en handbroderad julbonad... Även om jag verkligen skulle vilja och nog skulle passa som en sådan mor, så hinner jag det helt enkelt inte. Men vi köper oss fria med dyra fina kalendrar med lite plastskräp i istället. Vi har testat de flesta, Lego, Playmobil, Pokemon, Petshop. I år blev det Lego Friends till dottern, men eftersom sonen redan haft Lego Star Wars så hittade jag som tur var en annan Star Wars-kalender. Till Lill-Tjatten beställde jag en fin Mumin-kalender.

Tiden gick och vid nåt tillfälle nämnde sonen att det där med Star Wars, det hade han växt ifrån nu. Han ville ha en Champions League-kalender. Gulp, tänkte mamman, men gjorde inget åt det. Köpt är köpt och det kanske inte är så tokigt när han väl får den... Hoppades mamman.

Så blev det alltså 1 december och kvällen före lämnades kalendrarna över. Lill-Tjorvas och Vildis var nöjda medan A-son muttrade. Jag sade att vi kanske kan försöka byta den eller nåt, men att vi pratar om det i morgon.

På morgonen den 1 december kommer en besviken son in till oss och visar vad han fått i första luckan. En pappersfigur. Och med insikten att han dessutom sabbat alla möjligheter att eventuellt få byta kalender genom att öppna första luckan. Tårar rinner och besvikelsen är ett faktum. Och mammans hjärta blöder. Att det ska svida så. Och bara för en julkalender. Men jag kan ju helt enkelt inte gå och köpa en ny kalender. Så bortskämda barn vill jag inte ha. Men jag grämer mig och tycker lite synd om. Och erbjuder till slut att jag kan betala halva om han vill köpa en ny...

Men då har det gått över. Så klart. Den duger bra. Han kan skratta åt den lilla löjliga pappersfiguren... Och redan i nästa lucka får han en cool nyckelring med R2/D2...

Spik i foten?

Jag fick ett tips från en vän här på bloggen om hur man bäst botar hälsporre. Eftersom vännen är pålitlig har jag nu varit på min första behandling hos denne naprapat/akupunktör eller vad titeln nu kan heta. Tänk dig att du har väldigt ont på en viss punkt i din fot. Sen går du till en karl med hyfsat starka nypor som under 40 minuter trycker det hårdaste han kan på just den punkten. Samtidigt som han pratar om ditten och datten för att avleda dig från smärtan. Jag har ingen som helst aning om vad jag svarade på 'ditten och datten'-pratet...

När han sedan är klar så sticker han på fullaste allvar in fem stycken nålar i din häl och hälsena och sen går han. Och så ligger man där. Med foten i vädret och huvudet stirrande ner i ett golv i tjugo minuter. 600 kronor fattigare haltade jag ut på min fot. Och nu har jag väldigt höga förväntningar...

På måndag ska jag dit igen. Vad kul!

Det taskiga är att det inte syns hur stora och eländiga nålar han stack i min häl...