Skitväder

Vi åkte skidor i Åre också. Riktigt skitväder var det. Inte skidväder tyvärr. Men fint ändå på nåt sätt.

Jag är inte en så van skidåkare så jag tyckte det gick tungt. Det var moddigt, regnigt och tungt. Rent utav tråkigt. Så efter första dagen bestämde jag mig för att det skulle inte bli nån andra dag. Jag skulle slappa, äta godis, dricka gluhwein, pilla mig i naveln, läsa böcker, fika, shoppa, slappa. En heldag helt enkelt.

Det började bra med sovmorgon. Sen gick jag upp. Åt frukost. Och något började mala. Dåligt samvete. Dåligt samvete. Dåligt samvete... Inuti mig fanns en liten liten röst som envisades med att tycka och påpeka att det här var ju ingen bra idé. Slappa och slöa? Istället för skidor? När jag för en gångs skull är i Åre? Nänä, det håller inte.

Att det ska vara så svårt att slöa och slappa utan dåligt samvete. Jag pallade inte. Jag mådde inte bra av att gräma och gruva mig. Och det är så konstigt. För jag skäms inte för att lata mig. Jag är expert på att vara lat. Jag bryr mig inte om vad de andra tycker. Jag grämer mig inte för missad skidåkning. Och ändå. Ändå så kan jag inte stanna hemma. Jag måste ut i den där förbaskade backen i alla fall. Hyra skidor, köpa liftkort och ut och ploga. Suck.

Sen var det ju rätt skönt när jag väl kom ut. Och det gick lite bättre än dagen innan. Men ändå? Vem sätter reglerna egentligen?

Läder, lack och lakrits

Vi var ju till Åre i helgen. Med jobbet. En välbehövlig resa. Och tämligen nyttig. På många sätt. Och insikt efter insikt har drabbat mig. Mycket är åldersrelaterat. Inte på ett jobbigt och ångestfullt sätt. Utan mer intressant och fascinerande. Hur åren liksom går. Och hur jag inte är där jag var för 10-15 år sen. Otippat va?!

Vi var ut den första kvällen. På lokal. På Bygget i Åre. Jag fick anstränga mig. För att orka följa med. Alternativet var att stanna hemma och sova. Vilket ljuvligt alternativ. Men jag höll mig. Jag ansträngde mig och hängde på mina arbetskamrater på lokal. Men så kul var det ju inte. Jag var inte tillräckligt onykter. Och ville inte bli det heller. Jag hade på mig en tunika... Hallå, 40+ så det bara skriker om det. De spelade alldeles för hög musik. Och jag kände inte igen låtarna. Och jag dansar visst inte särskilt coolt längre. Ingenting stämde helt enkelt.

Nu var det liksom en annan tjej som var glad och full och hade glittertop. Som dansade obekymrat i mitten. Som killarna vände sig om efter. Och det var andra tjejer som hängde om varandras halsar och fnittrade och spanade. Mycket märkligt. Jag kände vingslag från förr och blev både nostalgisk och lättad att det var så det var. Förut.

En arbetskamrat som kände mig även på den tiden delade gärna med sig av mitt dåvarande rykte. 'Hon med de korta kjolarna.' Jag tappade hakan på riktigt. Var det min titel? Vad betydde det? Skulle jag bli glad eller ledsen? Och var det så? Hur kan jag ha glömt det?

Nu inser jag att jag har en titel att återerövra. Bort med tunika och stretchjeans. Fram med kjol och knubbiga knän. Mer läder, lack och lakrits helt enkelt.

In i dimman

Vi var till Åre med jobbet i helgen. Det är därför det har varit lite tyst här. Och oj vad mycket jag har att berätta och betrakta och fundera kring. Men det får bli i morgon. Nu behöver jag sova ikapp. Det är ju ingen semester att vara borta med jobbet direkt...

Här en bild på det fina vädret och den underbara skidåkningen. Vart är ni, frågade jag chefen. Följ bara pinnarna, sade chefen. Vilka pinnar?