Treat Williams

En av mina absoluta favoritfilmer är Hair. Musiken, vänskapen, kärleken. Och så Treat Williams förstås. Som jag naturligtvis alltid varit småkär i. (Nu när jag bild-googlar honom blir jag lite tveksam, men visst tyckte jag att han var snygg??!!)

Nåväl. Jag såg en film häromkvällen tillsammans med dottern. 'Barefoot', där nämnde Treat Williams skulle vara med. Och visst var han snygg. En riktig hunk. Det var precis som jag mindes det. Lite senare i filmen dök snyggingens pappa upp. Och jag kunde inte låta bli att påpeka hur väl de lyckats i castingen. Pappan och sonen var otroligt lika varandra. De såg verkligen ut som far och son på riktigt. Jag påpekade det flera gånger tills maken kände sig nödgad att googla på skådespelarna. 'Pappan spelas av Treat Williams...', började maken.

Och sen kunde jag inte sluta skratta. Alltså. Jag hade ju på allvar suttit och tänkt att huvudrolls-snyggingen var Treat Williams. För det är ju han som är den unga och snygga. I mitt huvud. Och då kändes det dessutom helt otroligt att de hittat en pappa som precis såg ut som en äldre version av Treat Williams... Så himla lyckat!

Men i verkligheten var förstås Treat Williams ung och snygg för 100 år sen. Ungefär samtidigt som jag var ung och snygg. Alltså hur tänkte jag? Det är klart att den distingerade gråhårige äldre mannen är Treat Williams. Jag kan inte sluta skratta åt min korttänkta hjärna. Snacka om ålders-förnekelse.

Monica Z

Alltså - jag är ju inte den som är först om man säger så. Snarare tvärtom faktiskt. När filmen om Monica Zetterlund kom på bio skulle jag absolut se den. Den här skulle jag inte missa. Nä nä. Men just det året hann jag inte gå på bio. Eller det decenniet... Äh, jag kanske såg nån Bilar eller Bamse eller nåt men Monica Z blev det inte tillfälle att se...

För ett halvår sen ungefär när jag var så sjuk att jag inte kunde gå på Priscilla. Då var det synd om mig och det insåg syster, som fick spontangå på Priscilla istället för mig. Så som plåster på såren fick jag Monica Z på dvd. Underbart! Äntligen! Fast sen hann jag inte se på dvd det året... Eller jag orkade inte. Jag var ju så sjuk.

Men nu ni! Hela resten av familjen är bortresta. Jag kommer hem till ett nystädat och tyst hus. Jag äter gott och jag tittar på Monica Z. Och jag gråter och njuter av denna fantastiska film. Och den fantastiska musiken! Edda spelar Monica så bra. Nästan lika bra som Monica själv. Och vilket sorgesamt liv. Vilken drivkraft hon hade. Och vad hon fick offra. Ja, det var en fin film. Lite tragisk. Jag vet inte hur sann den är, men hon var nog lite trasig. Sen slutade filmen när allt var på topp. Vad hände sen? På riktigt. Hur trasig var hon?

Det var roligt också att se alla gamla stjärnor i nya upplagor. Hasse & Tage, Povel Ramel, Lena Nyman, Beppe. Alla var där. Vilken tid. Vilka människor. Vilka konstnärer.

En oväntad vänskap

Man vill ju så gärna se de där filmerna alla pratar om. Och gärna i samband med att det pratas. Inte 3-5-8 år senare. Men som småbarnsförälder, skjutsa-barn-till-tusen-aktiviteter-förälder, tusen-järn-i-elden-själv och så vidare... Så blir det inte så ofta. Vi fick ett tips om en film. Som det pratades om när det begav sig. Och vi fick låna filmen. Och den låg där och lockade.

Nu - ett halvår senare öppnade sig den där tidsluckan. Ett plötsligt ögonblick då alla barnen sover. Samtidigt. Då mannen och jag är hyfsat otrötta. Samtidigt. Och då klockan inte ens är över midnatt. Utan vi tror att vi kan och vi tror att vi vill se en film. Så vi gör det. Kryper upp i soffan. Och tittar på en hel film. Utan att somna.

Och vilken film. Ja det vet ju ni säkert redan som sett den. Så bra den var. Så fin och varm och mysig. Och det där leendet han har. Philippe. Lite så där i mungipan. Ett försiktigt leende som sakta bryter fram. Så varmt och smittande. Och med glittrande ögon.

En verklig solskenshistoria. Om vänskap, respekt och livsglädje. Som dessutom bygger på en verklighet. Jag tar med mig känslan och det leendet.

Känn ingen sorg...

Häromdagen hände något unikt. Jag var på bio. Alltså inte på en tecknad film i 3D, utan på en riktig film. Utan barnen. TILLSAMMANS MED MIN MAN!! Ja, ursäkta om jag skriker, men så ovanligt är det faktiskt att det är värt några versaler. Och ett par utropstecken. Det var svärföräldrarna som gjorde det möjligt och det tackar vi för.

Vi tog tillfället i akt att dessutom se en film som är ganska så ny. Ganska så inne. Och ganska så poppis. 'Känn ingen sorg...' Filmen som är baserad på Håkan Hellströms musik. Någon sade att det var som typ Mamma Mia fast med Håkans låtar. Man tar alla låtar och försöker sedan få ihop en story...

Nu får jag väl erkänna att jag aldrig lyssnat så mycket på Håkan Hellström. Och att jag faktiskt aldrig fastnat för honom. Vet inte varför egentligen. Jag brukar gilla lite udda typer som sjunger halvfalskt, men han blev liksom folkkär för fort. Jag upptäckte honom för sent vilket gjorde att jag helt enkelt inte upptäckte honom. Om ni fattar... Men filmen har fått bra kritik och nåt måste han ju uppenbarligen ha eftersom många hyllar honom. Så Håkan Hellström fick det bli. Och jag gillade ju Mamma Mia... Hehe... Nu kan man inte riktigt likna denna film med Mamma Mia. För detta var ingen musikal. Vilket ju var bra.

Det var en fin film med en fin handling och Håkans låtar var där som filmmusik. Liksom i bakgrunden. Visst de bröt ut i sång nån enstaka gång, men mest var den där bakom. Musiken. Och några referenser endast i text. Jag missade säkert en hel del också eftersom jag inte kan låtarna eller texterna. Men man förstod liksom ändå. Och den här killen - Pål - honom älskade man ju bara. En snyggare kopia av Håkan själv. Så där charmigt rufsig och lite bortkommen. Med glasögon som hela tiden halkar ned. Och så Johnny som är den ultimate 'polaren som hamnat snett' från vilken ungdomsfilm som helst.

Det är litet av en ungdomsfilm. Mycket party och festande. På ett sätt som inte festandet såg ut på min tid. Lite mer storlaget. Och med mer knark... Men storyn var bra. Jag grät och log och satte rakt av en femma som betyg. Som jag kanske så här i efterhand säger är en svag femma. Men ändå. Den var bra. Och jag blev helt klart nyfiken på Håkan Hellströms musik och texter. Han ska få en ny chans.

Boken eller filmen?

Jag har äntligen läst 'Berättelsen om Pi'. När den kom upp på bio kände jag direkt att den här vill jag läsa först innan jag ser den. Jag vill inte förstöra en bokupplevelse genom att se filmen först. Å andra sidan förstör jag förstås en filmupplevelse genom att läsa boken först... Det är så svårt att göra valet. Bok eller film? Film eller bok? Oftast väljer jag boken.

Boken var bra så klart. Men jag tror kanske att filmen kan vara ännu bättre. Vilket är ovanligt. Kanske blotta vetskapen att det finns en film förstör bokupplevelsen? För jag tänkte hela tiden på hur de löst detta i filmen? Vilka makabra syner skulle detta generera? Hur får de fram att det går så himlans lång tid? Hur bra kan man animera en tiger eller ser det bara löjligt ut?

Själva storyn är makaber och osannolik. Att en liten pojke överlever i nästan ett år i en livbåt tillsammans med en tiger. Det låter ju lite otroligt. Om man säger så. Och ändå blir det så sant. Det känns genomtänkt och faktamässigt. Det känns på riktigt. Ja, det känns nästan genomförbart. Men kanske inget man skulle rekommendera...

Nu måste jag i alla fall se filmen. Går den fortfarande?

High Shool Musical

Ikväll har vi sett High School Musical. Inte visste jag att jag var målgruppen för den filmen... Jag fånlog och myste och blev småkär. Precis som det ska vara med andra ord.

Snuttefilm

Han springer fram och tillbaka under repet som är uppsatt vid ingången. Fram och tillbaka. Vi står och väntar på att bli insläppta på bion. Första bion. Jag är mycket förväntansfull. Lill-Tjorvas fattar ingenting. Sen kommer biljettkontrollanten. Jag ger Lill-Tjorvas hans biljett och säger år honom att visa den för kontrollanten. Lill-Tjorvas ser skräckslaget på mig och på kontrollanten. Till honom? Är du inte riktigt klok? Nä. Så jag lämnar biljetten. Och vi går in i mörkret. Och Lill-Tjorvas börjar ana vad som är på gång. Vi ska se på tv. En stor tv.

Nu är vi båda förväntansfulla. Och lite fnissiga. Men den verkar trasig. Tycker Lill-Tjorvas. För den börjar aldrig. Istället byter strålkastaren färg. Blå. Grön. Rosa. Gul. Röd. Blå. Grön. Rosa. Gul. Röd. Lill-Tjorvas kan alla färgerna och berättar för övriga i salongen vilken färg som för tillfället lyser.

Men så plötsligt släcks ljuset helt. Russin-paketet är redan tomt. Men det gör inget. För nu börjar filmen. Fem små korta filmer under benämningen 'Snuttefilm'. Jamen hallå. Till och med en två-åring måste tycka att namnet är lite töntigt. Men filmerna är bra. Vi hänger med i handlingen och kommenterar högt vad som händer. Mest Lill-Tjorvas. Vi får se Apan som är rädd för en hund. Simons tokiga anka som kan flyga. Vilka som är uppe på natten. Nallen Nelly som rymmer hemifrån. Och lastbilen där alla får åka med.

Jag lutar huvudet och det dåliga samvetet mot biostolen och tänker på vilka filmer han ser hemma. Vilket tempo det är i dem. Eller hur han brukar kolla på när syskonen spelar Skylanders... Brrr...

'Det var riktigt roligt med Snuttefilm', konstaterar Lill-Tjorvas när vi går ut. 'Riktigt roligt'.

G som i gemenskap

Jag har kollat på The Voice Sverige på fredagar. Jag tycker det är bra. De är positiva. Folk sjunger bra. Alla är glada och jag mår bra. Jag gillar att må bra. Nu har förvisso utröstningsdelen börjat. Men då gråter Ola Salo när han måste välja vem som åker ut. Så då blir jag lite kär i Ola Salo igen och tycker att allt är fint.

Sen är ju Magnus Uggla med. Världens coolaste kung Uggla. Han har ju typ alltid funnits. När jag var ung så var han där. Vi lyssnade på Astrologen och Hand i hand. Sen hade en kompis en äldre syrra. Och hon hade ju också lyssnat på Uggla. Så vi lyssnade på hennes skivor med Bobbo Viking och Hallå. Efter det kanske jag inte har lyssnat så noga, men nog sjutton har han funnits där hela tiden med nya låtar och nya skivor. Snarlika men i sitt eget slag.Och nu sjunger han duett med Carola. The voice herself. Imponerande.

I ett av programmen. The voice alltså. Fick han in sin legendariska kommentar från filmen G. I samband med att nån ångrade sig för att han inte hade tryckt. 'Det skulle du ha tänkt på lite tidigare...' Tystnad. Sen asgarvade Ola Salo. Och jag undrade om någon där överhuvudtaget fattade. För jag satt och hoppade i soffan. Men hallå. Det är ju från filmen G. Fattar ni. Det var ju askul. Och kände mig nöjd för att jag för en gångs skulle hängde med. Liksom.

Sen dess har jag inte kunnat släppa det. Jag går och tänker på filmen G. G som i gemenskap. Alla karaktärerna. Hur jag var kär i Joakim Schröder tills han klippte sig. Hur min kompis var kär i Niels Jensen. Och låtarna. Hundarna brinner. Tre vilda hav. Den sista sjöng jag och mina kusiner högt över nejden när vi hyrde duschen vid minigolfbanan på sommarstället. Så att alla skulle höra. Och för att vi sjöng så bra. Och för att vi var så snygga. Vilka minnen! Vilken nostalgi!

En helg helt enkelt

Fredagen var en stor dag. Vildis skulle sova över hos en kompis. För första gången. Hon var så fnittrig och förväntansfull. Och lika besviken och förkrossad när kompisens lillasyster blev sjuk. Sånt får ju inte hända. Men det händer hela tiden. Och vi fick öva på besvikelse ännu en gång. Som tur var kunde kompisen vara hos oss till klockan nio och mamman överkompenserade med både popcorn och godis. Lill-Tjorvas fick en egen skål. Med lite låtsas-popcorn... Han är så lättlurad.

På lördagen tog jag små-killarna med mig och åkte till hemstaden. Det är bra att dela upp oss ibland. Alla får sin välbehövliga uppmärksamhet. Lill-Tjorvas fick mysa med mormor & morfar medan A-son och jag var på Tintin på bio. Den var riktigt bra. Över förväntan bra. Spännande och full med action. Och alla hade stora och tokiga näsor.

Vi hann strosa lite i hemstaden. Så att jag kunde vara lite nostalgisk. Och peka och berätta att här gick jag i skolan. Här låg en skoaffär. Titta, vad har de gjort med torget. Och så vidare. Sånt som jag säger varje gång. Och trots att det var ungefär cirka 23 år sen jag flyttade härifrån så hoppas och tror jag fortfarande att jag ska möta folk jag känner på stan. Jag spanar och hoppas och känner inte igen en människa. Knappt stan heller för den delen.

Vi avslutade lördagen med att jag spöade mina föräldrar och min förstfödde son i Racko. Som vanligt kan man säga. En riktigt värdig avslutning på en fin dag.

Värme Vila Vätska

Ordinerade doktorn idag. Jag har fått virus. Inga bakterier än. Men en virusinfektion kan bli bakteriell på slutet om man inte sköter sig. Fick jag lära mig. Så nu ska jag sköta mig. Med värme, vila och vätska. Och så ska man snyta ut snoret - inte dra in - och en näsborre i taget. Och använda nässpray. Och sova på magen. Sade doktorn.

Så nu ska jag ta en varm glögg och lägga mig huvudstupa i soffan. Hela helgen. Vi har lånat sex Star Wars filmer så vi ska nog klara oss. Våra barn hör till de stackare som inte får se våldsamma filmer fast de redan är åtta år. Men nu är det dags. Och det ska bli kul. För jag har inte sett dem själv faktiskt. Jag har inte fått se våldsfilmer förrän nu...

Jag grät så jag skakade

Idag har jag varit på förhandsvisning på bio. Det är sånt som händer om man har de rätta kontakterna helt enkelt. Och oj vilken film det var. Niceville. Vilken snyftare.

En sån där fin och hemsk film om södern där de vita är dumma mot de svarta men det finns en snäll vit och de svarta är så härliga och kloka och så blir nästan alla snälla på slutet eller så får de sig i alla fall en ordentlig näsbränna. Jag skrattade och grät om vartannat. Jag grät faktiskt så att hela bänkraden hoppade. Jag kunde nästan inte sluta hulka. Så bra var den. Och efteråt applåderade alla och torkade tårarna och skrattade generat.

Se den! Finfin film. Ta med näsdukar.

Bilar 2

Äntligen håller man sig lite a jour på biofronten igen. Igår var vi på 'Bilar 2'. I 3D. Det positiva var att nu finns det 3D-glasögon i barnstorlek. Ja, det var väl det positiva...

Vilken urusel barnfilm måste jag säga. Jo, barnen var nöjda, men hur mycket fattade de egentligen? Och det här med 3D tillför ju ingenting. Visst lite djupseende, men inga coola effekter med bilar som kommer emot en eller att man tror att man kan klappa Bärgarn. Och storyn! Jag hängde knappt själv med i svängarna, och då har jag ju sett en och annan agentfilm.

Temat var alltså agentfilm a la James Bond med biljakter, skottlossning, bomber, högteknologiska finesser, coola killar, tuffa brudar, komplotter, sammansvärjningar, manlig vänskap och ond bråd död (så mycket nu bilar dör...) Nej, det var alldeles för högt tempo, för mycket vapen, för lite finess och för lite kärlek. Men barnen gillade den... Tyvärr.