Treat Williams

En av mina absoluta favoritfilmer är Hair. Musiken, vänskapen, kärleken. Och så Treat Williams förstås. Som jag naturligtvis alltid varit småkär i. (Nu när jag bild-googlar honom blir jag lite tveksam, men visst tyckte jag att han var snygg??!!)

Nåväl. Jag såg en film häromkvällen tillsammans med dottern. 'Barefoot', där nämnde Treat Williams skulle vara med. Och visst var han snygg. En riktig hunk. Det var precis som jag mindes det. Lite senare i filmen dök snyggingens pappa upp. Och jag kunde inte låta bli att påpeka hur väl de lyckats i castingen. Pappan och sonen var otroligt lika varandra. De såg verkligen ut som far och son på riktigt. Jag påpekade det flera gånger tills maken kände sig nödgad att googla på skådespelarna. 'Pappan spelas av Treat Williams...', började maken.

Och sen kunde jag inte sluta skratta. Alltså. Jag hade ju på allvar suttit och tänkt att huvudrolls-snyggingen var Treat Williams. För det är ju han som är den unga och snygga. I mitt huvud. Och då kändes det dessutom helt otroligt att de hittat en pappa som precis såg ut som en äldre version av Treat Williams... Så himla lyckat!

Men i verkligheten var förstås Treat Williams ung och snygg för 100 år sen. Ungefär samtidigt som jag var ung och snygg. Alltså hur tänkte jag? Det är klart att den distingerade gråhårige äldre mannen är Treat Williams. Jag kan inte sluta skratta åt min korttänkta hjärna. Snacka om ålders-förnekelse.

Green screen

När vi var och sjöng med min kör en helg hittade jag en green screen. Så nu kan jag åka vart jag vill... Praktiskt.

Status 12

Så hände det sig äntligen att jag började läsa en bok. Och att jag fortsatte att läsa samma bok. Och att jag till och med läste ut den! På kort tid. Inom en vecka. Det kallas visst semester...

Boken har jag spanat in länge. 'Status 12' av Martin Melin. Snål som jag är, väntade jag tills den kom i pocket. Och visst - jag erkänner. Det är författaren jag varit mest nyfiken på. Kan han verkligen skriva? Hur skriver han? Och varför är han inte ihop med Camilla Läckberg längre?! Fast det där sista hör ju inte hit förstås... Samtidigt tycker jag det är oerhört fräckt att det är just såna recensioner han får. Att han faktiskt kan skriva. Att han nog måste fått hjälp. Att folk varit förvånade över att den är bra.

För boken är bra. Den är lättläst, historien är spännande och jag läste så ofta jag kom åt. Det är flyt i språket med korta meningar. Som jag gillar. Men ändå lite lull-lull med beskrivningar runtomkring. Jag fattar tycke för personerna och dras in i historien.

Man får följa en nyutexaminerad polis på sina första uppdrag. Det är både stort och smått och man får en inblick i polisens vardag. Samvetsfrågorna, spott och spe från allmänheten, jargongen sinsemellan, farorna. Det faktum att Martin själv jobbar som polis ger historien trovärdighet, men skrämmer mig också. Jag inser att jag är naiv, men jag trodde och hoppades att historien skulle ta en annan vändning än den gjorde. Jag vill så gärna tro att de goda är alltigenom goda och att de onda kan omvändas. Det skrämmer mig om boken återspeglar verkligheten. Tänk vilket ansvar poliserna har. Och vad gör detta med dem?

Det var bara en sak som störde mig i storyn och det var att det stackars lilla barnet fick gå till dagis dagen efter att hon blivit attackerad av två skurkar mitt i natten i sitt eget sovrum...

Men. Boken är faktiskt bra. Helt klart läsvärd och efter ett tag glömde jag till och med bort att det var en kändis som skrivit den... Jag ser fram emot uppföljaren.

Stort

Ni anar inte vad stort. När Stina Wollter har varit inne på min Instagram och gillat en bild. Förvisso en bild jag inte tagit själv, men ändå. Stina Wollter. Hos mig. Oooo. Starstruck!

Mme Tussauds

Det var ett tag sen jag var på Madame Tussauds i London. Vi tågluffade nån gång på 80-talet och jag minns att David Bowie var med. Och Boy George med sina massa flätor. Det har jag på kort. Sen minns jag inte så mycket mer.

Nu var jag där med barnen. Deras förväntningar var skyhöga. Mina var lite mer ohöga. Men faktiskt - det var riktigt kul. Och framförallt så flöt det på så bra. De verkar kunna det där med logistik, engelsmännen. Det var välordnat, det flöt på, det var tempo och det var fort över. Vilket inte alla tyckte var positivt.

Vaxgubbarna i all ära, men det roligaste var 4D-filmen på slutet. I was blown away - bokstavligt talat. Som ett barn fascinerades jag av alla ljud-, ljus-, bild- och blås-effekter. Fullt ös och riktigt häftigt.

Sen att jag fick träffa Bruce Willis, Madonna och Marilyn Monroe gjorde ju inte saken sämre.

Jag blev faktiskt lurad också. I första vax-rummet frotterade vi oss med stjärnor som Brad Pitt, Julia Roberts, Johnny Depp och Nicole Kidman. Jag gick runt och fotade som alla andra och upptäckte plötsligt att jag gick rakt framför kameran för någon som tog kort. Jag duckade snabbt och nickade lite ursäktande mot fotografen. Mina barn dånade.

- Det var en docka, mamma.
- Vadå?
- Den som tog kort.
- Vardå?
- Som du gick förbi.
- Närdå?
- När du duckade.
- Hurdå? Jag?

Varför får inte jag köra grus?

När Tommy Körberg... En gammal klassisk 'rolighistoria' som mycket väl passar till föremålet i fråga. För han kör verkligen berg. Monumentala berg. Både med sin sångröst och sin pondus och sin självbild.

Vi var på konsert hela fina ursprungsfamiljen Olsson. Det fanns jubilarer ibland oss och trots att minstingen i familjen, dvs undertecknad, var krasslig och ynklig och hostig så satt vi på bästa läktarplats i Västerås Konserthus i söndags. Mina förväntningar var väl inte jättehöga. Jag visste att sångmässigt skulle jag säkert bli nöjd. Om han inte tappat stinget. Men hur kul är han egentligen, denne pompöse man?

Men han var kul. Han bjöd på många och långa monologer. Stämningen var familjär trots en stor konsertsal. Han bjöd på sig själv och vi skrattade mycket. Han bjöd på många fina låtar också. Kanske var det en kombination av host-ynklighet och att jag satt där med mamma, pappa och storasyster som gjorde att jag var lite gråtmild. Å andra sidan är jag ju det hela tiden, men ändå. Jag blev berörd av Anthem. Han sjunger verkligen som den gud han tror han är...

Känslan efter konserten är ändå dubbelbottnad. Han bjöd verkligen på sig själv. Han berättade om sina tillkortakommanden, han pratade sex, alkohol och ålder. Han skojade och drev med sig själv. Men sen kom de där gliringarna mot kollegor och recensenter. Som liksom inte skojades bort. Som bara var plumpa och elaka. Där skrattet fastnade i halsen. Tex om att han inte vill påstå att Carola är dum i huvudet, men hon har lite otur när hon tänker... Det kan ju vara kul om det ändå framgår att man tycker om personen. Men det framgick inte. Snarare tvärtom. Han gillar inte Carola. Han gillar inte Håkan Hellström. Han var sur på riktigt för att Björn Skifs fick sjunga på Victorias bröllop. Skämten där värmen försvann. Där det stack fram lite gubbig avundsjuka. Och det var den känslan som satt kvar i mig efteråt. Visst sjutton kan han sjunga. Men nån vidare trevlig prick är han nog inte. Den där Tommy Körberg.

Folk i farten

Jag berättade ju att vi varit på Game On-utställningen. Det var inte första gången vi var på den. Vi var där på själva invigningen också. Eller ja, det var faktiskt min dotter som invigde hela alltihopa... Hehe. Skriver hon stolt!

Så himla häftigt. Via en Facebook-vän såg jag att de sökte en 10-årig tjej som gillar dataspel till en eventuell insats vid invigningen. Jag svarade att jag hade en sån och kollade med dottern om hon skulle våga stå på scen och prata i mick inför ca 500 pers. Hon funderade nån dag och kom fram till att hon vågade. Jag blev impad och imponerades hela vägen fram till själva dagen.

Hon var kolugn. Visst det var pirrigt men det syntes inte och hon såg fram emot det. Jag däremot darrade som ett asplöv. Tänk om hon inte svarade på frågorna. Tänk om hon blir rädd och tyst och får panik. Tänk om hon ramlar, säger nåt tokigt, börjar gråta. Ja vad som helst kan hända. Och själva händelsen som kan hända är ju inte problemet. Folk har överseende med sånt hos 10-åringar. Men en händelse som hon själv ångrar, skäms över, tycker är pinsam hade varit svårare att ta. Jag ville att hon skulle vara nöjd själv.

Vad är det värsta som kan hända, mamma, sade hon när hon tackade ja. Jag kom på massor...

Men så nöjda vi var. Helt cool står hon på scen och pratar och svarar på frågor. Inga långa  haranger så klart, men trevligt och lättsamt. Och sen kliver hon upp på en låda och sätter ihop den tunga, feta kontakten medan spelmusiken ljuder och kamerorna blixtrar... Mamman grät så klart. Stolt som en tupp över sin modiga dotter.

Och det är väl så - att man ska leva sitt liv genom barnen... Eller? Kändistokig har jag alltid varit och en hemlig dröm är att nån gång få gå på mingel-premiär. Frottera mig med kändisar och äta snittar och dricka champagne. Och så här nära har jag aldrig varit. Nog för att jag fick dricka läsk eftersom jag körde bil. Och nog för att jag knappt kände igen dokusåpa-kändisarna som var där. Och nog för att röda mattan var blå. Men ändå! Det fanns en matta. Det fanns fotografer. Det fanns kändisar. Som jag faktiskt kände igen lite när jag senare såg dem i Hänt Extra hos frissan. Nu får vi se vad barnen kan hitta på så att jag själv får vara med på Folk-i-farten-sidan nästa gång...

Joho Yohio

I lördags var vi på konsert. Den första konserten för mina blivande 10-åringar. Förutom Mora Träsk då... Konserten var bokad sedan länge. I ärlighetens namn är det mest dottern som är förtjust i han Yohio. Och mamman förstås. Men han är helt ok även för A-son. Tills ett roligare alternativ med polarna dök upp... Men nu var det som sagt bokat sedan länge...

Som vanligt slog tidsoptimisten till och vi fick småspringa till konserten i regnet. Med pommes frites i fulla munnen och en halvdrucken milkshake i handen. Och efter att mamman hävt i sig sin ljuva, men ack så förbjudna, caffe latte utanför insläppet var vi på plats. Och två minuter senare äntrade mannen-myten, nej förresten, pojken-myten äntrade scenen.

Och han är bra. Förutom sitt coola namn, sin coola outfit och ganska coola frisyr så sjunger han bra också. Och lirar gitarr som värsta 80-talshårdrockaren. Men konserten var alldeles för lååång. Vi hade fått en hint om att det skulle sluta kl 21. Så mellan 21 och 22 väntade vi bara på Heartbreak Hotel. Men den sparade de förstås till extranumret. Och eftersom det var sista spelningen på turnén ville de spela skiten ur oss. Och sig själva. Bara det att bandet höll längre än publiken. De tänkte inte på att det är unga barn och gamla föräldrar som står och kollar. STÅR och kollar. I två och en halv timme.

En fördel med att vara vuxen på en sån här konsert är att man ser över huvudet på småfolket. Men en nackdel är att de små skitungarna har stora plakat med sig, som de viftar vilt med i förhoppningen att Yohio ska se just deras rosa plakat med glitter. En annan nackdel är att de ganska små jag hade med mig inte heller såg nåt bakom plakat och ungar som viftade från axlarna på sin 2-meters-pappa... Och mina ungar kändes inte så små längre. När de turades om att sitta på min rygg...

Men konserten var bra. Över förväntan. Det enda jag kan anmärka på var tempot. Segt mellansnack som mest bestod av 'Heeej Annexet! Är ni meeeed? Jag hörde inte? Heeeej Annexet!' Osv in absurdum. När dessutom självaste Yohio skulle byta om så var det basisten och gitarristen som skulle sköta snacket. Och då blev det ännu mer 'Heeeej Annexet! Är ni meeeed! Jag hörde inte. Är ni meeeeeeed?' Osv in absurdum.

Efter sång- och kramkalas ihop med japanska kompisen, långa instrumentala gitarr-låtar och lite vanlig pop pop. Så var det slut. Snopet. Ingen Heartbreak Hotel? Men det var ju nu vi skulle orka klappa in honom. Ropa, ropa, ropa. Skrika, skrika, skrika. Men publiken var ganska trött efter att ha presterat i alla 'Heeeej Annexet. Är ni meeed?' Så vi orkade inte riktigt. Vi tjoade ett tag. Men det ebbade ut. Vi skrek lite. Men det ebbade ut. Till slut fick de dra igång ett taktfast trummande som vi kunde ansluta oss till så att de äntligen, äntligen kunde komma in och köra låten vi alla väntat på...


Tillägg: 2013-10-10:
Måste bara lägga till en länk till recensionen i SvD. Så lika vi tyckte. Även om jag kanske inte uttryckte mig lika hårt... http://www.svd.se/kultur/scen/yohio-tva-timmar-outhardlig-rock_8587068.svd

Camilla & Martin

Alltså. Jag kan inte låta bli att kommentera denna skräll i skvallervärlden. Inte för att jag har en aning. Inte för att jag känner dem. Och inte för att det på något sätt angår mig. Men bara för att det är en sån skräll. Att de ska skiljas. Camilla Läckberg och Martin Melin. What!?

Jag följer sedan länge detta par på Twitter samt läser Martins blogg. Martin skriver varierat och underhållande. Och kändistokig som jag är, får jag möjlighet att kika in i kändisarnas vardag. Den del de låter mig se. Sen har de båda många och roliga tweets. De häcklar och busar med varandra. Varvat med en massa tramsiga pussbilder. Framförallt Martin lägger upp bilder på sin vackra fru. De har verkat kärleksfulla och ömsinta med varandra. En sak som fascinerat mig i sammanhanget är Martins och framförallt Camillas goda relation med Martins ex. På ett nästan överdrivet sätt är de kompisar. De går på lokal och passar varandras barn. Och strålar ikapp på varsin sida om en stolt tupp... eller jag menar Martin.

Och nu sker alltså denna välregisserade skilsmässa. På en given signal lade de ut samma meddelande på Twitter. Att de skulle skiljas. Att de är goda vänner. Och att de inte kommer att kommentera skilsmässan mer. Och jag tappar hakan. För de verkade ju så kära. De var så söta med varann. Vart tog det vägen? Var allt ett spel? Är detta ett spel? Ett sätt att stå ut. Att slippa frågor. För de skiljer sig verkligen för öppen ridå. Många undrar. Många spekulerar. Jag spekulerar...

Efter detta abrupta meddelande lever de vidare. De twittrar som vanligt. Skojar med varandra. Köper möbler till huset. Skojar om skilsmässan. Och allt känns bara så otroligt sorgligt. Men vad vet jag. Kanske är det precis så odramatiskt som de gör sken av. Kanske har allt gått över i vänskap. Kanske finns inget krossat hjärta därunder. Kanske gråter ingen på nätterna. Kanske.

Och då är det ju bra. Framförallt har de ingen skyldighet att visa sina känslor offentligt. De gör kanske bara vad omständigheterna kräver. Bevarar sina varumärken. Men jag får lite ont i hjärtat ändå.

Melfest

I helgen var det dags. Årets spektakel. The Melody Festival 2013. Och vi var där. Jag och de stora barnen. Fast på genrepet. Bara att ta sig dit var ett spektakel i sig. Först tog det en timme redan på fredagen för mamman och pappan att planera logistiken ihop med basketcup och vilken bil tar du och marginaler för trafikkaos och alla måste äta lunch också... För till Friends Arena kan man inte ta bilen. För det finns ingen parkering där. Hur tänkte man nu? Tänkte jag. Och att åka kommunalt från långt-bort-i-stan där vi bor till Solna är inte det lättaste. Och med varningar om trafikkaos och med en unge på basketcup på Lidingö på förmiddagen krävdes det en del planering.

Men är det nåt vi kan så är det vardagslogistik. Vi kom fram. Alla ungar fick lunch. Bilar parkerades på rätt ställen. Och fjäderboa och biljetter var med. Vi var redo för melfest. Och inte bara vi. 20 000 till promenerade i iskylan i sina glitterbyxor och fjäderboor på väg mot arenan. Som tydligen ligger mittemellan alla tunnelbane- och pendeltågsstationer. För långt gick vi.

Väl framme tog vi oss in i jättearenan. Alltså den är jättestor! Supermegastor! Vi hade plats på parkett. Vilket man kan tycka är bra platser. Men vi hade fortfarande en kilometer fram till scenen. Och lika långt om vi tittade bakåt. Mäktigt.

Själva melodifestivalandet satte igång. Med gnistrande stjärnor, lysande programledare och dånande musik. Vi satt alla tre med tindrande ögon. Och hur jag än har ansträngt mig. Hur jag än har lyssnat på låtarna om och om igen. Så kan jag inte skilja dem från varandra. De låter lika allihopa. Och heter Begging och Falling och jag bara blandar ihop dem. Har jag fel eller var det en ovanligt blek omgång i år? De enda som liksom fastnar är gubbarna och bananen. Gubbarnas låt är lite för klämmig, men Sean Banan växer för varje gång. Han har en sprudlande show, ett charmerande leende och en låt som svänger. Och som definitivt sätter sig. Ja, jag gillar honom.

Dottern däremot blev svag i knäna när Yohio-Jahaja kom in på scenen. Och han är bra. Det håller jag med om. Dottern hade målat skylt och färgat slingor i håret och rufsat till sig. Och lite låtsas-piercing på näsan. ’Mamma! Jag har äntligen hittat min stil.’ Och mamman ler förnöjt. På riktigt. Än så länge...

Scenen där artisterna promenerar in låg inte långt från våra platser. Men man fick inte springa i gångarna. Vilket inte hindrade en massa andra ungar att springa fram och kolla och klappa på artisterna. Och Vildis vill så gärna. Men man får ju inte. Vågar jag? Du vågar, sade mamman, och uppmuntrade till att bryta mot reglerna lite. Annars får man aldrig klappa på sina idoler om man ska följa alla regler hela tiden. (Väldigt gammalt djungelordspråk.) Rosig på kinden kom hon tillbaka och sade att hon stått så ’här nära’ Yohio.

Ja, det var en härlig föreställning! Själv blev jag mest tagen av Manila-skolans och Adolf Fredriks vackra tolkning av Euphoria. Då kom en liten, liten tår. För det var så fint. Nästa tår kom när reportaget om Carola spelades upp. Alltså! Vilken karriär. Vilken start. Och vilken röst. Men klädmässigt var väl den här gula sparkdräkten inte så mycket bättre än den hon hade för 30 år sen...

Så! Nu packar vi ner glitterkoftan och den sticksiga fjäderboan för den här gången...

Spotting

Jag var på stan och såg den här figuren stå och signera sin skiva. Undrar hur hon ser ut egentligen? Under frisyren? Det kanske inte ens var hon. Jag vet inte. Men det var definitivt hennes frisyr. Som signerade skivor.

Fotot tog jag naturligtvis bara för barnens skull... Ingen såg mig. Eller kände igen mig. Jag hade nämligen min frisyr på mig.

Gå på lokal

Vi var på fest i helgen. Mingelparty. På lokal. Inne i Stockholm. Och det var riktigt riktigt roligt. Ni kan ju bara tänka er hur ofta jag går på lokal. Bara att kalla det att gå på lokal är ju stenålders. Och redan på min tid var det stenålders att säga att man går på lokal. Så så stenålders är jag...

Till exempel träffade jag en massa folk från förr. Såna som jag egentligen inte kände då, men där det har gått tillräckligt lång tid så vi tror vi kände varann. Så vi pratade lite gamla minnen...
Sen träffade jag några bekanta. Såna som jag egentligen inte känner, men som jag har träffat tillräckligt ofta så vi tror vi känner varann. Så vi pratade lite om vad vi gör nuförtiden...
Och så träffade jag några som jag faktiskt känner. Såna som jag träffar alldeles för sällan, men där vi kan fortsätta som om ingenting har hänt. Så vi pratade om allt som har hänt...
Sen var det en del främlingar där. Såna som jag inte känner men som jag på grund av en god kombination av partykänsla, vin och snygga byxor ändå måste prata med...
Och så var det några kändisar där. Såna som jag vet att jag inte känner. Och som jag var tillräckligt nykter för att inte prata med...

Dessutom träffade jag min gamla kemilärare. Jag presenterade mig med förnamn till den okända kvinnan. Hon kontrade med: 'Olsson, va?!' Då såg jag att det var hon. Hur kan man komma ihåg efternamnet på en elev man hade i början på 80-talet? Det är 30 år sen! Vilket oerhört intryck jag måste ha gjort... Var jag så dålig i kemi?

Judas - din skurk

Så var det äntligen dags. Julklappen till bästa systerdottern skulle cashas in. Ett halvår senare. Mitt i studenttider och avslutningsprov. För henne alltså. Mitt i vardagsliv och VAB för min del... Men lika förväntansfulla knödde vi in oss på Göta Lejon. Trångt och klaustrofobiskt. It better be good, tänkte jag och rapade lite Club Sandwich och sneglade mot utgången. Omöjligt att ta sig ut konstaterade jag och andades djupt. Nåja, snart blir jag betagen av Ola Salo. Jag säger bara Ola Salo. Mmmm.

'Jesus Christ Superstar' är min absoluta favoritmusikal. På film. Jag älskar filmen. Jag älskar musiken. Och jag älskar Ola Salo. Det kan ju inte bli annat än bra. Med de förväntningarna och med en touch av klaustrofobi tedde sig därför första akten tämligen blek. Ola levererade. Men lite blekt. Lite tamt. Judas stack ut, men hade så himla töntig frisyr. Och efter 45 snopna minuter var det redan paus. Märkligt. Förväntningarna sjönk.

Men sen tog det sig. Faktiskt. Dramatik, känslor och fantastisk sång. Judas imponerade ändå mer. Vilken röst. Och vilken vånda. Och jaja, vilken kropp... Och Ola Salo dog storartat och känslosamt. Och blodigt.

På det hela taget en stor föreställning. Musiken, storyn, känslorna och rösterna berörde. Vi stod upp och hyllade Ola och Judas-killen. Och fotade frenetiskt när man äntligen fick.

Let's dance

Jag har ju sagt förut att jag är blödig. Men hur blödig får man vara egentligen?

Mitt absoluta favoritprogram går ju för fullt nu. Let's dance. Åh, vad jag gillar det. Dels är det ju kändisar med. Bara en sån sak. Och dels att se utvecklingen från stel och stapplande till fräck och följsam. Och de härliga dansarna som anpassar koreografi och sig själva efter sin danspartner. Visst folk åker ut, men det är ändå ett varmt och härligt program. Man känner hur alla blir bra kompisar och tycker om varann och respekterar varann. Det är så fint och jag blir glad.

Men nog är jag den enda som grinar till varje program. Inte när nån åker ut. Nej nej. Utan för att de kämpar och lyckas. När dansen sitter. När ögonen lyser. När publiken applåderar. Då fäller jag en tår. Och är sååå lycklig.

Bild snodd från tv4.se

Fullträff

Att skriva om Marie Serneholt och Eric Saade var tydligen en riktig fullträff vad gäller sök-statistiken för bloggen. Folk är riktigt nyfikna av sig.

Jag är dessutom extra stolt över att någon fick träff när hen sökte på '40+ ragg åre'. Men varför söker man på det? Låter nästan lite desperat tycker jag. Fick hen inte telefonnumret och hoppades på träff på nätet??

Eric Saade + Marie Serneholt

Jag har väl berättat om min passion för skvallertidningar. Jag tycker det är kul att läsa om kändisar och kolla på bilder hur snygga de är. Men eftersom jag är vuxen och hyfsat klok tar jag naturligtvis allt som står där med en nypa salt. Man har ju fattat det här med rubriksättning...  Och då och då kan jag tycka lite lite synd om dem som är så påpassade. Och lite lite avundsjuk är jag ju också förstås. Sen slutade jag köpa HäntExtra eftersom barnen lärde sig läsa och hade en del funderingar kring vad där stod.

Men i helgen och inför lång tågresa köpte jag mig ett ex av en riktig skvallerblaska. Och jag tog med den hem till min man. Med orden - se till att inte barnen hittar den bara...

När jag hämtade barnen från skolan kom Vildis rusande. Vet du var Eric Saade och Marie Serneholt är? Nä? Ett hett par! Aha. Och jag började förklara hur tidningen överdrev lite. Att de säkert bara dansat och pratat. Men nej då. Det stod ju i tidningen. Och de stod så här nära. Och han tittade in i kameran. Som om han ville visa att de var ett hett par. Och vet du vad Måns Zelmerlöv har gjort? Nä? Han har hånglat med tonåringar!

Twitterier

Jag började ju twittra för ett tag sen. Och man kan väl säga att jag i princip nästan har slutat redan. Det fascinerar mig detta forum. En överfull skådeplats där vanliga och ovanliga slåss om uppmärksamheten. Alla gör sin röst hörd. Men vem lyssnar?

Själv fick jag snabbt ihop fem hela följare. Icke att förakta. Fyra kompisar och en som nog gör reklam för sig eller nåt. Men så började jakten på uppmärksamhet. Den stora jakten på ett svar från en kändis. En bekräftelse på att en känd person, en person som nästan alla i hela Sverige vet vem det är, att den kända personen, läste igenom något jag skrivit och skrev ett svar. Till mig typ. Eller bekräftelsen i en 'retweet'. Jag finns. Jag är. Jag betyder nåt. Eller?!

Och hur dessa kändisar har en sån makt att glädja och förgöra oss vanliga. Hur de kan göra min dag, genom att ge mig två sekunders uppmärksamhet.

Och så nyfikenheten. Visst är det spännande att följa Martin Melins och Camilla Läckbergs välregisserade smågnabb. Att höra vilka filmer Ulf Malmros sågar. Vilka sjukdomar Annika Lantz dragit på sig. Hur fina resor Carola, Måns och Anders Timell gör. Hur kärleksfullt Magnus Uggla och Petter munhuggs. Jag älskar det.

Men vi vanliga då. Man måste vara exceptionellt rolig och intressant om man ska bli 'upptäckt'. Och framförallt aktiv för att överhuvudtaget märkas och få följare. Och man behöver vara konstant uppkopplad om man vill hänga med. Kanske, kanske kan man bygga upp en profil då. Men man kommer aldrig att bli kompis med Magnus Uggla eller Camilla Läckberg. Om det är det man tror.

Och allt detta tänkte jag. Och kände mig vuxen och klok. Att nu lägger jag ner det här. Twitter var inget för mig. Jag gillar kändisar, men jag tänker inte förnedra mig till att jaga ett svar från Camilla Läckberg. Jag har goda vänner som jag kan ägna min tid åt i stället. Så klokt tänkte jag. Och så kom det ett mail om en ny följare. Thomas Di Leva följer nu dig på Twitter. Alltså den Thomas Di Leva? Den riktiga? Är det han på riktigt? Varför följer han mig? Slant han på tangenterna? Är det nån som skojar? Och vad ska jag skriva nu?

Och nu sitter jag här i alla fall. Kvar på Twitter. Och försöker formulera kvicka och intelligenta kommentarer. Och hoppas lite, lite att jag ska bli kompis med Thomas Di Leva. Ja - och kanske Camilla Läckberg...?

Fånig?

Men är man en fånig 43-åring så är man. Och det står jag för. Och sånt här gör en fånig 43-åring från förorten glad.



Det är den riktiga Magnus Uggla alltså. Bara en sån sak.

Tyska knäskålar

Vi brukar luncha på Filmhuset på torsdagar. För då får man pannkakor. Det gillar ungdomarna på mitt jobb. Men den här veckan var det tysktema. Bratwurst och knödel. Och kokta knäskålar. Jag tog lite pannkaka i stället...

Men sen såg vi Ulf Brunnberg. Då kändes allt lite bättre. En av ungdomarna visste inte vem Ulf Brunnberg var...

Kändispoäng

Idag såg jag Skavlan på lunchen. Ganska bra poäng på den.