Melfest

I helgen var det dags. Årets spektakel. The Melody Festival 2013. Och vi var där. Jag och de stora barnen. Fast på genrepet. Bara att ta sig dit var ett spektakel i sig. Först tog det en timme redan på fredagen för mamman och pappan att planera logistiken ihop med basketcup och vilken bil tar du och marginaler för trafikkaos och alla måste äta lunch också... För till Friends Arena kan man inte ta bilen. För det finns ingen parkering där. Hur tänkte man nu? Tänkte jag. Och att åka kommunalt från långt-bort-i-stan där vi bor till Solna är inte det lättaste. Och med varningar om trafikkaos och med en unge på basketcup på Lidingö på förmiddagen krävdes det en del planering.

Men är det nåt vi kan så är det vardagslogistik. Vi kom fram. Alla ungar fick lunch. Bilar parkerades på rätt ställen. Och fjäderboa och biljetter var med. Vi var redo för melfest. Och inte bara vi. 20 000 till promenerade i iskylan i sina glitterbyxor och fjäderboor på väg mot arenan. Som tydligen ligger mittemellan alla tunnelbane- och pendeltågsstationer. För långt gick vi.

Väl framme tog vi oss in i jättearenan. Alltså den är jättestor! Supermegastor! Vi hade plats på parkett. Vilket man kan tycka är bra platser. Men vi hade fortfarande en kilometer fram till scenen. Och lika långt om vi tittade bakåt. Mäktigt.

Själva melodifestivalandet satte igång. Med gnistrande stjärnor, lysande programledare och dånande musik. Vi satt alla tre med tindrande ögon. Och hur jag än har ansträngt mig. Hur jag än har lyssnat på låtarna om och om igen. Så kan jag inte skilja dem från varandra. De låter lika allihopa. Och heter Begging och Falling och jag bara blandar ihop dem. Har jag fel eller var det en ovanligt blek omgång i år? De enda som liksom fastnar är gubbarna och bananen. Gubbarnas låt är lite för klämmig, men Sean Banan växer för varje gång. Han har en sprudlande show, ett charmerande leende och en låt som svänger. Och som definitivt sätter sig. Ja, jag gillar honom.

Dottern däremot blev svag i knäna när Yohio-Jahaja kom in på scenen. Och han är bra. Det håller jag med om. Dottern hade målat skylt och färgat slingor i håret och rufsat till sig. Och lite låtsas-piercing på näsan. ’Mamma! Jag har äntligen hittat min stil.’ Och mamman ler förnöjt. På riktigt. Än så länge...

Scenen där artisterna promenerar in låg inte långt från våra platser. Men man fick inte springa i gångarna. Vilket inte hindrade en massa andra ungar att springa fram och kolla och klappa på artisterna. Och Vildis vill så gärna. Men man får ju inte. Vågar jag? Du vågar, sade mamman, och uppmuntrade till att bryta mot reglerna lite. Annars får man aldrig klappa på sina idoler om man ska följa alla regler hela tiden. (Väldigt gammalt djungelordspråk.) Rosig på kinden kom hon tillbaka och sade att hon stått så ’här nära’ Yohio.

Ja, det var en härlig föreställning! Själv blev jag mest tagen av Manila-skolans och Adolf Fredriks vackra tolkning av Euphoria. Då kom en liten, liten tår. För det var så fint. Nästa tår kom när reportaget om Carola spelades upp. Alltså! Vilken karriär. Vilken start. Och vilken röst. Men klädmässigt var väl den här gula sparkdräkten inte så mycket bättre än den hon hade för 30 år sen...

Så! Nu packar vi ner glitterkoftan och den sticksiga fjäderboan för den här gången...