Skuld skuld skuld

Solen sken en söndag och mamman tänkte att nu banne mig ska vi ut. Vi ska åka skidor med familjen i solen och vi ska skriva om det på Facebook och vara en sån där harmonisk familj som har roligt tillsammans. Så tänkte mamman. Och föreslog för de stora barnen att vi skulle åka skidor. Näääää. Gnällde de i kör. Jag orkar inte. Jag vill inte. Det är så tråkigt.

Jaha. Sade mamman surt. Men ni måste gå ut. Vad vill ni göra då? Åka till Åre. Sade sonen.

Jaha. Sade mamman besviket. Och allt gammalt gnäll och tjat svämmade över i huvudet. Hon blev ledsen för att ungarna aldrig vill göra saker. Hon blev ledsen för att allt bara är Nej och Tråkigt och Jag vill inte. Hon blev ledsen för att hon tror att alla andras ungar glatt hade sagt Ja vad kul, mamma...

Så ut kom tårar, ilska och besvikelse. Att ni vill minsann aldrig... Och här kämpar jag... Och jag som bjöd er på Melodifestival igår... Och så vill ni inte ens... Bla bla bla. Hela martyrmonologen. Hela skuldbeläggningen. Rakt upp och ner.

Sonen ville följa med sen. Jag bedyrade skamset att mamma hade överreagerat. Men han stod på sig. Han ville verkligen. Han hade kommit på att det brukar vara kul när man väl kommer ut... Lilla, snälla A-son. Jag får väl lägga undan en slant redan nu till framtida terapi-besök...