En lastbil full med människor på flykt. Människor som lämnat sitt land. Lämnat sitt öde och sitt liv i händerna på människosmugglare. Kanske betalat det sista de äger. För att skapa ett bättre liv åt sina barn. För att rädda sig själva. En lastbil full med rädda människor. Som kvävs. Som dör. Och som överges på en parkering. Vad är det som händer?
Och här hemma. Här i Sverige. Där Sverigedemokraterna får mer och mer stöd. Där röster höjs om invandrare, tiggare, romer. Folk vill inte ha hit dem. De tidigare anonyma arga kommentarerna och hoten, är numera öppet redovisade. Folk vill inte ha hit dem. Och de står för det. Tältläger attackeras. Tiggare blir slagna och hotade.
Å vad gör jag?
Jag gör ingenting. Visst jag 'lajkar' kloka inlägg på Facebook. Delar en artikel nån gång ibland. Och jag ler mot tiggaren utanför affären. För jag ignorerar inte. Å nej. Men jag ger inga pengar. För det ska man väl inte? Eller hur var det nu igen? Jag hummar och håller med de kloka. Knyter näven lite försiktigt i fickan. Bu på er. Dumma rasister. Men vad gör jag?
Jag läser om och beundrar människor som går till handling. Som talar med tiggarna. Ger dem mat och en dusch. Kanske till och med ett jobb. Som står upp. Säger ifrån. Knyter näven så alla ser.
Vad kan jag göra då? Varför tvekar jag? Varför vågar jag inte? Vad är det jag är så himla rädd för? När människor dör i en lastbil tillsammans med sina barn. För att de flyr från ett helvete. Hur kan vi nånsin neka till att rädda livet på folk? Hur kan vi ignorera alla barn som far illa? Hur kan jag stå ut med att göra ingenting?! Jag vet inte. Jag vet inte. Jag står ju nästan inte ut nu.
Är det inte egentligen rädslan som är boven. Rädslan för det ovanliga, nya, det annorlunda. Är det inte rädda människor som hotar och jagar andra. Och är det inte rädda människor som står bredvid och ser på. Borde vi inte sluta vara rädda nu. Borde vi inte öppna ögonen och göra nåt. Faktiskt göra nåt.
