Fel som är trasigt

Mamma! Den har gått sönder! Ett olyckligt rop från den nyduschade 6-åringen.
Vadå? Vilket då? Undrar mamman.
Badrocken. Den är trasig. Repet är borta. Det fattas ett rep.

Han håller rocken i ena handen och skärpet i den andra. Titta! Det finns bara ett rep.

Mamman tittar med höjda ögonbryn på sonen.
Sonen tittar på skärpets ena ände. Och sen på den andra.

Han tittar upp på sin mor. Och båda brister ut i skratt.

Min fina och hyfsat smarta 6-åring

Babysim Extra Large

Ni trodde att jag hade slutat tjata om det där huset på Gotland?! Men det var bara en sak till. Poolen. Den coola poolen. Alltså. Den har ett fönster under vattnet. Står man i källarvåningen så kan man titta in i poolen. Hur coolt är inte det? Och hur smaklöst?

Och oj, vad många bild-idéer vi hade med teamet. En gruppbild förstås. Hela teamet under vattnet. Lite konstsim kanske? Men sen när det kom till kritan var det ingen som ville ställa upp på bild under vattnet. Det var bara jag som inte kunde släppa det...

Äntligen fick jag den där gulliga babysimbilden som alla tar på sina barn. Fast på mig själv. Gulligt!

Hur klantig får man bli?

Om tekniska museet har satt upp en skylt vid roddmaskinen och varnar för att kläderna kan fastna under sitsen. Och sen fastnar kläderna under sitsen. Och favoritkjolen går sönder. Vem ska man då stämma? Sig själv?


Mormor har inte en chans mot Lill-Tjorvas...

Och så maten

Alltså jag kan inte släppa det där huset på Gotland. Hon vi hyrde av är kock och lagade all maten. Närodlat och närfångat. Maten serverades i hennes glasveranda vid havet. Även här slogs man av den genomtänkta inredningen och dukningen. Ljuvlig mat till en ljuvlig utsikt.



 

Coolaste stället

Jag var med jobbet till Gotland i helgen och vi bodde på coolaste stället. En lyxvilla från 70-talet. Minsta detalj stämde. Vävtapeten, duken, prydnadssakerna. Och värsta coola poolen. Helt underbart och jag kan varmt rekommendera stället. Villa Salthamn heter det. Kanske lite dyrt att hyra privat, men går man ihop några familjer så funkar det. Det finns 20 sängplatser. Och en cool pool. Vilka ska med?

Dagbok från ditt försvinnande - Malin Lagerlöf

Det här är ingen bok man recenserar. Man kan inte recensera en dagbok. Ett liv.

Men hon skriver så fint om sin man, sitt liv, deras gemenskap. Hon skriver rättframt om döden, om sorgen och om hur omgivningen beter sig och inte beter sig. Jag blir berörd. Samtidigt skäms jag lite. För min nyfikenhet. För att jag snokar i nåt som inte rör mig. Men hon låter oss ju läsa. Så läs den!

Den gör mig ödmjuk till livet och döden. Och sorgen.

Hedervärt ändå

Lill-Tjorvas och en kompis har kommit på att de vill sälja saker.
Pengarna ska de ge till 'dom fattiga barnen i Världen'.
Resten ska de dela på.

Vahettere nu igen... Carpe diem?

Ni vet att det var sista dagen igår att lösa in de gamla sedlarna?

Egentligen var jag ganska stolt när jag letade upp alla gamla sedlar för några månader sen. I barnens plånböcker, i gamla födelsedagskort, på fiffiga gömstället. I god tid liksom. Allt lade jag prydligt i ett kuvert som jag lade nånstans och sen väntade jag. Väntade och väntade och väntade. Och så äntligen var det sista dagen för inlösen. Jag visste att den skulle komma. Och jag kände på mig att kuvertet och pengarna skulle ligga kvar nånstans. (Varför jag väntade till sista dagen? Vilken dum fråga. Det ligger i min natur...)

Jag kom alltså på det redan dagen innan att det var sista dagen imorgon. Som var igår alltså. Jag hittade det något medfarna kuvertet i handväskan, men lade då fram kuvertet på ett bra ställe istället. Som ett extra kom-ihåg.

Så när jag nästa dag kom till infartsparkeringen kom jag på det igen. Och hur jag än letade så hittade jag inte kuvertet i handväskan. För det låg ju kvar på det braiga stället. Så jag inte skulle glömma det. Hem och tillbaka på en halvtimme. Och passade dessutom på att hämta matlådan som jag glömt...

Egentligen hade jag tänkt gå till banken på lunchen. Men nu hade jag ju inte glömt matlådan längre. Så banken sköts upp. Igen. Och sen stängde alla banker...

Det hela slutar med att jag under ett par-tre timmar, kvällen den 31 augusti, ägnar mig åt att leta efter insättningsbankomater. Den första jag hittar har minst en timmes kö ringlande framför sig. Jag är tydligen inte ensam klåpare här i stan. Denna kö dissar jag eftersom jag har hittat en app som guidar mig till nästa insättningsbankomat. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Alla stängda eller trasiga. Fulla med en massa gamla tjugolappar.

Desperat är jag till slut tillbaka vid den första och enda fungerade insättningsapparaten. Kön är lika lång. Och varje person som kommer fram till automaten petar tålmodigt in Selma efter Selma. Jag väntar en kvart. Jag väntar en halvtimme. Har 14 personer framför mig fortfarande. Det är då jag ger upp. Det är inte värt det. Om jag ska hinna träffa barnen idag så måste jag åka. Jag lämnar kön. Förbannar min envishet. Min dumhet. Min obefintliga framförhållning.

Dagen läggs till handlingarna som en ganska dåligt utnyttjad dag. Carpe diem? Inte jag inte.