Vahettere nu igen... Carpe diem?

Ni vet att det var sista dagen igår att lösa in de gamla sedlarna?

Egentligen var jag ganska stolt när jag letade upp alla gamla sedlar för några månader sen. I barnens plånböcker, i gamla födelsedagskort, på fiffiga gömstället. I god tid liksom. Allt lade jag prydligt i ett kuvert som jag lade nånstans och sen väntade jag. Väntade och väntade och väntade. Och så äntligen var det sista dagen för inlösen. Jag visste att den skulle komma. Och jag kände på mig att kuvertet och pengarna skulle ligga kvar nånstans. (Varför jag väntade till sista dagen? Vilken dum fråga. Det ligger i min natur...)

Jag kom alltså på det redan dagen innan att det var sista dagen imorgon. Som var igår alltså. Jag hittade det något medfarna kuvertet i handväskan, men lade då fram kuvertet på ett bra ställe istället. Som ett extra kom-ihåg.

Så när jag nästa dag kom till infartsparkeringen kom jag på det igen. Och hur jag än letade så hittade jag inte kuvertet i handväskan. För det låg ju kvar på det braiga stället. Så jag inte skulle glömma det. Hem och tillbaka på en halvtimme. Och passade dessutom på att hämta matlådan som jag glömt...

Egentligen hade jag tänkt gå till banken på lunchen. Men nu hade jag ju inte glömt matlådan längre. Så banken sköts upp. Igen. Och sen stängde alla banker...

Det hela slutar med att jag under ett par-tre timmar, kvällen den 31 augusti, ägnar mig åt att leta efter insättningsbankomater. Den första jag hittar har minst en timmes kö ringlande framför sig. Jag är tydligen inte ensam klåpare här i stan. Denna kö dissar jag eftersom jag har hittat en app som guidar mig till nästa insättningsbankomat. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Alla stängda eller trasiga. Fulla med en massa gamla tjugolappar.

Desperat är jag till slut tillbaka vid den första och enda fungerade insättningsapparaten. Kön är lika lång. Och varje person som kommer fram till automaten petar tålmodigt in Selma efter Selma. Jag väntar en kvart. Jag väntar en halvtimme. Har 14 personer framför mig fortfarande. Det är då jag ger upp. Det är inte värt det. Om jag ska hinna träffa barnen idag så måste jag åka. Jag lämnar kön. Förbannar min envishet. Min dumhet. Min obefintliga framförhållning.

Dagen läggs till handlingarna som en ganska dåligt utnyttjad dag. Carpe diem? Inte jag inte.