onsdag 11 december 2013

Mor står på näsan

Det är inte lätt att vara roliga mamman. Till exempel försökte jag leka i snö i helgen. Ni vet det där 1cm-tunna första snötäcket. Som man bara måste åka pulka på. Nu har vi inga bra backar i området. Mördar-backen finns ju förstås. Men den är brant, smal och slutar på en trafikerad bilväg med skymd sikt. Dottern och jag tog en annan backe. Som slutar på en annan bilväg...

Vi åkte 2 ggr, sen var snön helt bortskrapad. Första varvet körde jag över den vassa sten som dottern varnat för. Som skar upp underredet på åkbrädan. Andra gången lyckades jag undvika vassa stenen. Men kunde då inte avstyra att åka rakt ut i vegetationen. Den som snön inte lyckades täcka. Där åkte jag. Det tog tvärstopp med brädan. Förstås. Men jag fortsatte. Förstås. Med ansiktet rakt ner i buskaget. Nu har jag rivsår över hela näsan, läpparna och hakan. Sen åkte vi inte mer.

tisdag 10 december 2013

Spontan Nobel-middag

Idag efter att jag skjutsat och hämtat lite olika barn åt lite olika håll så hade jag två barn med mig hem. En liten gnällig kille och en glad tjej som ville hjälpa till att laga mat. Sånt blir man ju glad av så efter lite bollande och trollande och en snabbhandling hade vi menyn klar för en spontan Nobel-middag. Dagen till ära liksom.

Redan sena kom vi hem och roddade köttbullar och makaroner till den lilla gnälliga typen. Sen ordnade vi en enkel men festlig två-rätters. För att överraska de två killarna som fortfarande var på vift. Som nog skulle vara hemma snart. Väl? Eller? Brukar de inte komma nu ungefär? Och shit nu måste ju Lill-Tjorvas sova. Har du ätit klart? Vart är han nu då? Dukar du? Jaha, på pottan. Är du klar? Kollar du köttet, gumman? Nej, du måste ha blöjan på natten. Nej, ingen TV nu. Du måste äta upp först. Nähä. Hittar du servetterna? Men hopp i säng då. Nej, mamma kan inte läsa nu, men jag kommer snart... Puss puss. Och så på med långklänning och kommer de inte snart. Ooops, när hade jag den här sist? Var den så här tajt? Oj, eh, kan du dra upp dragkedjan? Går det? (-andas in-) Är de inte hemma än?! (-andas inte ut-) (-fortsätt håll andan-) (-och le-) .......

Det bästa med kvällen var att jag kom i klänningen. Den sitter som ett korvskinn, men dragkedjan är stängd. Hela vägen. Och det andra bästa var att jag fick dricka lite tisdagsvin. Det är ju inte Nobel-middag varje dag direkt. Som tur är...

Ensam mamma pustar ut efter Nobel-middagen. En stack iväg på basket-träning. En måste duscha efter sin träning. En måste på toa. Och en fick somna utan saga ikväll. Mamman undrar om det verkligen är så här att gå på Nobel-middag... Och får man byta till mysbrallor nu?

söndag 8 december 2013

Vi snodde ett party

Dessa kalastider. Om man fyller år i slutet på oktober är det lätt att det blir halloween-party varenda år. I år ville Vildis och hennes kompis förnya sig. Så vi snodde helt enkelt ett koncept som vi hittade via denna länk: http://malineld.villaliv.net/?p=3618 .

Ett mustasch-party skulle det bli. Och vilken fest det blev. Mycket lyckat på min ära. Barnen löste mysterium, satte mustaschen på detektiven och tog fingeravtryck. Och sprang sen runt runt runt som på vanliga kalas...

Och tänk att få gå omkring i mustasch en hel kväll. Jag ville aldrig sluta. Så jag har mustasch fortfarande. Och käkar lakritspipa till frukost...







torsdag 5 december 2013

Formsvacka

Nu är det inget kul längre. Självförtroendet är i botten. Jag vet inte vad jag kan och jag vet inte vad jag vill. Lite halvhjärtat surfar jag runt bland annonser. Lägger upp samma CV på alla jobbsajter. Söker de jobb som låter minst tråkiga. De enda jag fått svar på är tre snabba nej. På just de jobb som var lite, lite utanför min box. Som jag kanske, kanske skulle kunna brinna för. Jag borde sätta mig ner och tänka efter. Vad vill jag? Vad brinner jag för? Men det är mig övermäktigt. Jag har inte drivkraften. Orken. Modet.

I morgon känns det säkert bättre igen.

Snabba bönder

Jag har naturligtvis följt 'Bonde söker fru' även i år. Och jag har gillat bönderna i år. Framförallt Mikael som varit så gullig och öppen hela tiden. Och Nils-Olof kan man ju inte låta bli att tycka om. Med den värmländskan. Och det är just dessa två killar som dessutom blivit kära. Redan från början. Och har lyckats hålla fingrarna i styr och inte kladdat runt så mycket på andra damer. All heder åt dem. Sen var det stackars Marlene som hade en dyster skara pojkar hos sig. En tjej med lite jädra-anamma som också har hanterat sina killar respektfullt och fint. Trots att hon egentligen inte blev kär i nån. Hon har nog hjälpt både Andreas och Mats mer än hon kan ana. Vilken förändring.

Sen har vi slisk-Pär. Sliskig kanske är ett starkt ord. Men han hör till kategorin snygga killar som letar efter en snygg tjej. Och som nödvändigtvis måste provpussa på dem innan han kan bestämma sig. Det blir liksom inte samma värme där. Mer raggning. Mer provköra bilar än magkänsla. Det behövs ju en sån i varje omgång och den som passade honom bäst tyckte jag var Kristin. Lite samma skrot och korn. Inte så varm utan mer snygg. Sophie skulle kunna hitta en roligare karl och jag vet inte om hon är så intresserad egentligen. Men det lär vi väl få se på löpsedlarna så småningom. Om det inte redan står där. Jag har inte varit ut idag...

Men konceptet är ju fortfarande märkligt. Lite marknad över det hela. 'Jag har gjort mitt bästa. Nu är det upp till honom/henne att välja.' Och så trevande dejter och krystad vänskap mellan konkurrenterna. Och hos Marlene pinsam tystnad. Hon fick kämpa hon.

Men har de inte komprimerat programmet i år? Jag tycker det gick så fort. Annars har jag alltid tyckt att de dragit ut på det så lååångt. Och de har dejtat mycket mer. Nu fick en del bara hjälpa till att hämta ris medan en del fick flyga helikopter. Nej, det gick fort och var tämligen odramatiskt. Nu återstår att se om rätt låt vann... Typ.


måndag 2 december 2013

Idoler

Jag tycker nästan lite synd om Kevin. Vad ska han till finalen att göra? Och jag fascineras verkligen av hans genomslagskraft. Men vem är det som röstar på honom? Är de tondöva? Han är jättefin och jättecharmig. Han kan absolut sjunga och han verkar vara en ödmjuk person. Men han har ju så svårt att hålla tonen. Och det är säkert bara en övningssak. Kanske kan han träna upp sig. Men det låter för j...

Vi var på en fredagsfinal häromveckan. Vilken upplevelse. De finns ju på riktigt de där idolerna. Vi fick supermega-bra platser. Tredje raden från scenen. Vi kunde nästan ta på dem. Men inte sjutton var vi med i bild på TV. De nästan garanterade att alla skulle komma i bild. Kan vi reklamera? Samtidigt som vi reklamerar att Kevin gick till final...?


Men det var som sagt en upplevelse. Bara att se det. Och alla kamerakillarna - de som satt högt uppe på
kranarna och de som sprang runt, runt idolerna jätte-jätte-fort, så det skulle bli coola snurr-bilder. Och så han som skötte snacket med oss i publiken. Som pekade på olika kameror och höll koll. Tobbe.


Efter showen stannade vi för att få autografer och ta kort. Vildis fångade alla fyra idoler på bild. Hon & Elin, hon & Erik, hon & Kevin och hon & Jens. Och mamman fick vifta att 'här är mamman' så att de tittade på rätt mamma när vi tog kort. A-son ville inte ha några autografer eller bilder med idolerna. Han fångade istället Anders Bagge och Tobbe. Ja, han kamerakillen... Bard däremot ville inte vara med på bild. Tolkade vi det som. När han viftade undan sonen.



Om jag tog mycket kort? Nja, sådär... Och bilden på Kevin har jag förstås som bakgrundsbild på telefonen...

lördag 30 november 2013

Årets julkalender

Ibland får jag bara erkänna det. Jag är en fantastisk mamma.

De stora barnen är i år för stora för StarWars- och PetShop-kalender. Tycker de själva i alla fall. Men de känner sig tydligen inte för stora för julkalender. Nånting vill de ha... Choklad kanske? Men vad de inte förväntar sig är att i år har mamman överträffat sig själv och presenterar STRUMP-kalendern.



Ja, det är ju en vanlig paket-kalender, som många andra underbara mödrar och fädrar har knåpat ihop varenda år till sina barn sen de föddes. Men den här mamman har hittills bara köpt färdiga kalendrar. Ambitionen har nog funnits där, men inte tiden och inte orken. Så i år slog jag till. Och att det inte blev paket på ett snöre har två orsaker. Dels sparar man tid om man lägger saken i en strumpa. Och dels så skulle blotta åsynen av 48 paket få Lill-Tjorvas att gå i spinn. Och kraftigt rata sin egen färdiga Playmobil-kalender. För mamman vill inte börja med paket-kalender till lilleman än. Han får allt vänta tills han är 10 år... Som de andra har fått vänta. Nu kan man inte förklara det så bra för en tre-åring, så vi ligger lågt med strump-betydelsen tycker jag. Vi får hoppas att min strategi funkar.

Och så kunde jag ju inte hålla mig. Så det blev choklad-kalenderar också,. Mamman går all in och slår omkull alla gamla principer. God Jul.

tisdag 26 november 2013

Humlan - the true story

På Lill-Tjorvas dagis finns en liten humla som heter Humlan. Han bor i en fin Pippi-väska och följer med barnen hem om helgerna. Lill-Tjorvas var omåttligt stolt när Humlan skulle flytta hem till oss en helg. Han plockade genast upp Humlan när han kom hem och visade oss andra. Men sen blev liksom Humlan liggande där han var. Och om inte mamman hade varit hade Humlan inte fått en så spännande helg att berätta om på dagis. För Lill-Tjorvas struntade fullkomligt i om lilla Humlan var med eller inte. Eller inte struntade kanske. För när mamman kom smygande med lilla Humlan och frågade om inte Humlan skulle vara med och spela spel, pyssla pärlor, hoppa i lövhögen, titta på TV så var lilla Humlan alltid välkommen. Men sekunden senare var lilla Humlan bortglömd igen.

Efter helgen skulle man klistra in bilder och skriva lite i en bok om vad som hänt under helgen. Mamman var sugen på att klistra in bilder på en ensam Humla i sin väska, i ett hörn och under sängen. The true story liksom. Men sån är inte mamman. Förstås. Mamman har istället tagit oändligt många bilder på lilla Humlan när han hoppar i lövhögen och spelar Myror i brallan-spelet, pysslar med pärlor och tittar på TV. Så på bilderna ser det ju ut som om lilla Humlan och lilla Lill-Tjorvas är oskiljaktiga. Nu får vi se om lilla Lill-Tjorvas kommer ihåg vad han har gjort tillsammans med lilla Humlan när han ska berätta det på samlingen på dagis.

För idag flyttade lilla Humlan tillbaka till dagis. Lill-Tjorvas blev ledsen. Han ville ju inte att Humlan skulle åka igen. 'Ha, som om du bryr dig'. Sade inte lilla mamman då.

Lill-Tjorvas pysslar med pärlor. Mamman sätter dit lilla Humlan och tar kort...

Lill-Tjorvas spelar spel. Mamman sätter dit lilla Humlan och tar kort...

Lill-Tjorvas tittar på 'Farbrorn som inte vill va stor'. Mamman tar ett ovanligt krystat kort på lilla Humlan...

måndag 25 november 2013

Fint besök

När vi tittade ut en morgon hade vi ett helt gäng sköningar som hängde i vår trädgård. Stora, vackra, färgglada fåglar. Vi letade febrilt i fågelboken och kom fram till att det var Sidensvansar. De knaprade på våra giftiga bär och flög runt i klump. Imponerande vackra och vi blev helt exalterade. Vi bestämde oss genast för att bli fågelskådare.

Senare hittade vi en stackars Sidensvans i rabatten. Vacker, men heldöd. Vilken sorg och bedrövelse. En så vacker fågel, men död, måste naturligtvis få en vacker begravning. Valda delar av familjen samlades. Vi kastade lite jord och funderade på vad som skulle hända nu med fågeln. Kanske flyger den till himlen, funderade mamman. Fast den kan ju inte flyga, mamma. Den är ju död. Tyckte Lill-Tjorvas. Och det har han ju rätt i. Sen sjöng vi en fin sång. Vi kom inte på nån om fåglar så Lill-Tjorvas valde istället 'Lille katt, lille katt...' Jag vet inte om Sidensvansen uppskattade låtvalet. Fast han var ju redan död.

söndag 24 november 2013

Logiken...

- Mamma! Vem behöver torka näsan?
- Jag vet inte.
- Men vem behöver torka näsan och rumpan?
- Jaa, det kanske är A-son. Han är ju på toa...?
- Har vi nån kikare?
- Eh, nej.
- Han behöver en kikare.
- Jaha?
- En kikare med papper på.
- Jaha! Det finns jättemånga toarullar utanför toan. Du kan bära in dem till A-son. Om du orkar...
- Jag är jättestark!

Man får inte vara dum, om man ska kunna tolka en 3-åring...

fredag 22 november 2013

Det där beroendet

För en tid sedan kom jag på mig själv med att vara Iphone-beroende. Det visste jag ju, men att erkänna att det är ett problem... Det satt långt inne. Det är så lätt att surfa istället för att umgås. Att kolla om någon svarat, kommenterat, gillat. Det där bekräftelsebehovet. Så paradoxalt. Eftersom jag samtidigt inte bekräftar mina barn. Som frågar nåt och får ett hmmm till svar. Eller visar nåt och får säga mamma tre-fyra gånger innan jag tittar upp. Eller vill leka, dansa, hoppa... Och mamma knappar lite till och säger att snart... Åh, det gör ont i magen när jag tänker på det.

Jag har skärpt mig. Jag är absolut mer medveten om det. Men botad är jag inte.

Och det här gäller ju inte bara när jag är med barnen. Även min man drabbas. Och vänner och kollegor. Och jag är absolut inte ensam. Hur man på lunchen kollar mailen. På middagen fotograferar maten. Surfar lite på fika-rasten. Facebookar. Instagrammar. Twittrar. Och säkert en massa andra coola grejer som jag inte fattat ännu. Det är inte särskilt trevligt. Eller särskilt kul. Att bli utkonkurrerad av en Iphone. Varken för barn eller vuxna.

Nu ska jag skärpa mig igen. Tänka närvaro, närvaro, närvaro. Här och nu. Då och sen.

Här är mitt förra inlägg om problemet: http://enlevandecharad.blogspot.se/2013/05/bekannelse.html

En typisk matbild från en spontan lunch med syster

onsdag 20 november 2013

Glitter och glamour

Sade jag att jag har börjat sjunga i kör? Jojomen. Och vilken kör sen. Alba Show Chorus. En tjejkör som sjunger barbershop. Vem hade kunnat ana. Så nu är det glitter, paljetter och lösögonfransar som gäller. Vilken grej.

Det var inte helt lätt att komma med i den här kören. Först fick man prya några veckor. Sen var det uppsjungning i kvartett. Och om man blev godkänd fick man ändå vänta tills alla hade sjungit upp för att få reda på om det fanns plats för just mig. Och just min röst. Själv har jag inte sjungit i kör på nästan 20 år. Och då var det förvisso en tjejkör, men en mer studentikos variant. Innan dess var det klassisk kyrkokör under ledning av den legendariske Bror Samuelsson i Västerås. Ojojoj, han skulle ha ryst av obehag vid blotta tanken på barbershop... Högljutt skulle han ha ryst. Och kanske dängt till mig med en pappersrulle...

Efter lite bakläxa kom jag ändå med i kören. Och då öppnade sig en helt ny värld. Barbershop-världen. Jisses. Mitt flöde på Facebook har helt ändrat karaktär... Det är tävlingar och folk sitter uppe på nätterna för att följa det hela. Det är strikta regler kring hur och vad och varför man sjunger. Det är smink-instruktioner och kläd-direktiv. Och det är rörelser, dans och omöjliga steg att göra samtidigt som man sjunger. Alltså det ska låta snyggt och samtidigt ska man röra sig snyggt. Och förstås se snygg ut. För till detta kommer glittret, paljetterna och lösögonfransarna.

Det var show i helgen. Vi nya hann lära oss tre låtar som vi var med på. Och jag måste säga att det är en mäktig känsla när man står där i strålkastarskenet i en snygg pose och glittrar i kapp med 40 leenden medan klangen ljuder i salongen. Det är snyggt. Det är läckert. Det är häftigt. Jag ser fram emot detta. Jag gillar stämningen i kören. Jag gillar seriositeten, humorn, glittret. Och framförallt är det härligt att sjunga igen.

Och så är det rätt kul med lösögonfransarna...




tisdag 19 november 2013

I am a star

Vad gör jag hela dagarna egentligen? Ja, till exempel syr jag gardiner. Jag ville bara säga det. Att plötsligt händer det. Att Fru Olsson plockar fram symaskinen och funderar på hur det var man gjorde nu igen. Efter lite trassel, några chansningar som inte gick hem, några omtag, några upprivningar, lite bortklipp av det som inte gick att rädda. Efter det. Så har vi numera nya gardiner inne på toan. Dessutom oerhört matchande med duschdraperiet. Så klart. Eftersom det är ett likadant duschdraperi jag sytt av. Så nu kan inte grannarna se siluetten av oss genom det frostade glaset när vi sitter och stånkar på toan. Det känns tryggt. Och snyggt.

tisdag 12 november 2013

Är jag helt borta?

Nej, men jag har inte tid att blogga. För jag är arbetslös och har plötsligt tusen olika projekt igång. Och mitt i allt detta så fick jag en liten bibba på 47 sidor med frågor om vilka tidningar jag läser och hur mycket pengar jag lägger på skor per månad och från vilket köpcentrum och om jag brukar se på TV och om jag anser att jag är kulturell eller vadå...

Så hej på ett tag då...




måndag 4 november 2013

Hon överraskar mig

Det var min dotter som uppmärksammade mig på citatet från Lasse Winnerbäcks låt 'Det gick inte'. Själv hade jag inte reflekterat över det. Inte ens hört det fast låten gick på repeat.

"Tiden finns hela livet men inte livet hela tiden..."

Hon tyckte det var bra och hon tänkte på det när hon skulle göra nåt som var lite pirrrigt och läskigt. Som när vi skulle åka zipline i Åre förra veckan. Det var pirrigt och läskigt. Men hon vågade.

Och det är inte första gången hon överraskar mig med att vara så klok. 'Vad är det värsta som kan hända, liksom?' frågade hon mig när hon tackade ja till att bli intervjuad på scen inför 500 pers. 'Jag har tänkt på det där du sade mamma, om att du var så blyg när du var liten och inte vågade någonting. Och att du ångrade det nu...'

Jag slås av flera saker. Att hon lyssnar verkligen på vad jag säger. Att hon dessutom gör som jag säger och inte som jag gör... Och att hon är förbaskat klok den där lilla tjejen.


torsdag 17 oktober 2013

Bättre kan det inte bli

För första gången på ett år ungefär. Tog jag mig ut för att träna löpning. Jag älskar inte att springa, men det är den bästa och enda träning jag förmår mig till. Den finns alltid där. Lätt att ta sig till. Förhållandevis lätt i alla fall. När man väl kommit över puckeln av motstånd och lathet. Kräver ingen avancerad utrustning. Frisk luft och gott humör får man på köpet. Och så kan man ta tider och mellantider och förbättra och fila på sina resultat på alla olika rundor. Tills man får hälsporre. För ganska exakt ett år sen.

Ja, jag har ju redan ältat alla behandlingar och sko-inlägg här. Men nu är alltså foten på bättringsvägen. Ta i trä. Bra är det inte, men jag vågar mig på att utmana ödet lite. Så en första promenad på 2 km. Iförd träningskläder. Jag tom joggade när det var grus, dvs 2x200 m. Försiktigt och nästan på tå. Och med strålande sol, coola Amanda Jenssen i öronen och med världens vackraste utsikt, så känns allt helt enkelt underbart.

Nu hoppas jag bara att det inte kommer surt efter. Nu vill jag bli bra! Nu vill jag träna. I solen. Med Amanda Jenssen. Punkt.






onsdag 16 oktober 2013

Inte så tokigt ändå

Den där Ullareds-resan har jag kommit över helt och hållet nu. Och förresten - det var värt resan. För som tack fick jag detta av min fina dotter. Hon vet vad jag gillar. Vin och choklad. Och smicker :-)

tisdag 15 oktober 2013

torsdag 10 oktober 2013

Heavy Duty for the toeganger...

Eller vad det kan heta på engelska... Vår tågångare i familjen opererades för drygt 2 år sen. Operationen gick bra och hälarna kom äntligen i bruk. Men på senare tid har tågången kommit tillbaka. Det var lite oroväckande. Tanken på ny operation och sex veckor med gips kändes minst sagt lockande... Vi bokade en tid hos ortopeden som opererade A-son.

Och så skönt, så skönt. Allt hade sin logiska förklaring. Med rask penna ritade ortopeden upp alla skelett-ben på sonens fot. Och pekade vart han hade ont. För när foten växer kan det göra ont i den förbenade (!) tillväxtzonen. Helt ofarligt och det växer bort. Och under tiden kan man använda sig av Heavy Duty Heel Cups. Precis såna som mina stackars hälar åtnjuter. Coolt. Fler inlägg till samlingen.

Här kan ni läsa om när A-son opererades:
Tågångaren
Nu vet jag hur det känns att vara gubbe

måndag 7 oktober 2013

Joho Yohio

I lördags var vi på konsert. Den första konserten för mina blivande 10-åringar. Förutom Mora Träsk då... Konserten var bokad sedan länge. I ärlighetens namn är det mest dottern som är förtjust i han Yohio. Och mamman förstås. Men han är helt ok även för A-son. Tills ett roligare alternativ med polarna dök upp... Men nu var det som sagt bokat sedan länge...

Som vanligt slog tidsoptimisten till och vi fick småspringa till konserten i regnet. Med pommes frites i fulla munnen och en halvdrucken milkshake i handen. Och efter att mamman hävt i sig sin ljuva, men ack så förbjudna, caffe latte utanför insläppet var vi på plats. Och två minuter senare äntrade mannen-myten, nej förresten, pojken-myten äntrade scenen.

Och han är bra. Förutom sitt coola namn, sin coola outfit och ganska coola frisyr så sjunger han bra också. Och lirar gitarr som värsta 80-talshårdrockaren. Men konserten var alldeles för lååång. Vi hade fått en hint om att det skulle sluta kl 21. Så mellan 21 och 22 väntade vi bara på Heartbreak Hotel. Men den sparade de förstås till extranumret. Och eftersom det var sista spelningen på turnén ville de spela skiten ur oss. Och sig själva. Bara det att bandet höll längre än publiken. De tänkte inte på att det är unga barn och gamla föräldrar som står och kollar. STÅR och kollar. I två och en halv timme.

En fördel med att vara vuxen på en sån här konsert är att man ser över huvudet på småfolket. Men en nackdel är att de små skitungarna har stora plakat med sig, som de viftar vilt med i förhoppningen att Yohio ska se just deras rosa plakat med glitter. En annan nackdel är att de ganska små jag hade med mig inte heller såg nåt bakom plakat och ungar som viftade från axlarna på sin 2-meters-pappa... Och mina ungar kändes inte så små längre. När de turades om att sitta på min rygg...

Men konserten var bra. Över förväntan. Det enda jag kan anmärka på var tempot. Segt mellansnack som mest bestod av 'Heeej Annexet! Är ni meeeed? Jag hörde inte? Heeeej Annexet!' Osv in absurdum. När dessutom självaste Yohio skulle byta om så var det basisten och gitarristen som skulle sköta snacket. Och då blev det ännu mer 'Heeeej Annexet! Är ni meeeed! Jag hörde inte. Är ni meeeeeeed?' Osv in absurdum.

Efter sång- och kramkalas ihop med japanska kompisen, långa instrumentala gitarr-låtar och lite vanlig pop pop. Så var det slut. Snopet. Ingen Heartbreak Hotel? Men det var ju nu vi skulle orka klappa in honom. Ropa, ropa, ropa. Skrika, skrika, skrika. Men publiken var ganska trött efter att ha presterat i alla 'Heeeej Annexet. Är ni meeed?' Så vi orkade inte riktigt. Vi tjoade ett tag. Men det ebbade ut. Vi skrek lite. Men det ebbade ut. Till slut fick de dra igång ett taktfast trummande som vi kunde ansluta oss till så att de äntligen, äntligen kunde komma in och köra låten vi alla väntat på...


Tillägg: 2013-10-10:
Måste bara lägga till en länk till recensionen i SvD. Så lika vi tyckte. Även om jag kanske inte uttryckte mig lika hårt... http://www.svd.se/kultur/scen/yohio-tva-timmar-outhardlig-rock_8587068.svd

torsdag 3 oktober 2013

Orutinerad bullmamma

En sak jag lovade mig själv när jag blev hemförlovad, var att åtminstone en gång passa på att vara en riktig bullmamma. Och baka bullar. Så att det luktar gott i hela huset. När barnen kommer hem från skolan. Och så får man äta hur många man vill. Varma nybakade bullar. Med kall mjölk. Mmmm. Det måste vara den optimala uppväxten. Det ultimata barndomsminnet...

Visst har jag bakat bullar förut. Men jag kommer inte ens ihåg när det skedde senast. Men nu var jag redo. Jag hade till och med köpt hem jäst. Såna där små gula förpackningar med bullmammedrömmar som jag köpt så ofta förut. Och sedan slängt. Nu låg de i kylskåpet och väntade...

Lill-Tjorvas var hemma och hostade så jag passade på. Och det var väl en väldans tur att jag hade lite hjälp här hemma. Så det kunde bli lite extra rörigt och stökigt. Och medan bulldegen jäste kom jag på den briljanta idén att vi bakar en sockerkaka också. Samtidigt. Med lite äpplen i. Lill-Tjorvas blev glad och hämtade ett äpple som han lade i en bunke. 'Vad behöver man mer?'

Vi roddade ihop en sockerkaka tillsammans. Vi måttade, missade, rörde, skvätte, spillde och slickade. Till slut var Lill-Tjorvas helt mätt och helt trött och gick och lade sig på sängen. Jaja, jag petade ner äppelbitarna och in med sockerkakan i ugnen. Då hör jag ett tjut från sovrummet. 'JAG VILLE STOPPA I ÄPPLENA!' 'Ojoj, men nu ska vi ju laga mat. Du kanske vill skära falukorven?' Försökte mamman rädda situationen. Tårar torkades och den som kom först till kylskåpet fick ta ut falukorven. Jag hade inte en chans...

Och medan Lill-Tjorvas stekte korv och brände sig på makaron-kastrullen, försökte jag ta tag i bullbakandet igen. Och upptäckte smöret. Det rumstempererade smöret som stod och var oanvänt. Jag hade missat smöret i bulldegen. Eftersom det var en förrädisk och ologisk radbrytning precis där. Och att jag kanske i all tumult inte tänkte så himla mycket själv på vad man har i bulldegar... Smöret! Hur gör man nu? Och det var nu jag fick ringa mamma. Ändå. Trots allt. Måste jag börja om? Hallå, jag glömde smöret? VAD SKA JAG GÖRA NU??!!

Med kladdiga fingrar kletade jag in smöret i degen. Det liksom lade sig lite utanpå som en hinna... Men det gick. Kanske är det det bäste bulltricket ever? Kanske blir det extra gott? Liksom lite friterat när smöret ligger utanpå? Hoppades den orutinerade bullmamman...


När A-son kom hem från skolan sade han de magiska orden. 'Åh. Vad gott det luktar.' Bullmamma-hjärtat svällde av stolthet. Jag skickade dessutom med en påse nybakade bullar till Vildis träning. Hon såg förvånad ut. 'Vad är det där? Får jag dem? Allihopa?' 'Ja, men bjud din kompis också. Och hennes syrra. Och hennes pappa.' När Vildis kom hem och såg bullpåsarna som låg på rad här hemma frågade hon förvånat. 'Va, har du bakat dem? Jag sade att du nog hade fått dem av grannen...' 

Jag känner mig stolt och nöjd. Målet är uppnått. Jag kan vara bullmamma. Om jag vill. Och nästa gång ska jag se till att det finns mjölk hemma också. Kall mjölk och varm bulle... Bästa barndomsminnet ever... Och så säger de nu att det är Kanelbullens dag i morgon. Ha. Som om jag inte visste det? Nej, det gjorde jag ju inte...

onsdag 2 oktober 2013

Ingenjörskarriär

Igår var jag på ett karriärseminarium ordnat av Sveriges Ingenjörer. När jag blev av med jobbet bokade jag in mig direkt. Så passande. Då kan jag ju skaffa mig ett nytt jobb där. Så nu har jag gått och minglat bland företagsrepresentanter och medarbetarkandidater.

Och oj, vad jag inte känner mig som en ingenjör... Jag är generalist och det som behövs är specialister. Det sade i alla fall kvinnan som försökte peppa oss i sitt tal. Jag sjönk ihop ytterligare på min stol.

Och oj, vad jag är dålig på att mingla... Jag försökte skärpa mig och småpratade lite med dem som stod bredvid mig när jag åt. Men eftersom de var lika usla som jag på att prata om ingenting, så blev det inte så mycket sagt efter att vi pratat om vart vi jobbar och inte jobbar... Som tur var träffade jag några bekanta som jag kunde mingla mig med. Vi stod där och var introverta och hade ganska trevligt. Men vi fick inte så många jobb...

Jag tvingade mig själv att prata med åtminstone ett företag till innan jag gick. De orerade länge och väl om hur viktiga ingenjörerna är hos dem och att de har ett stort behov av just specialister. Jag klämde till slut fram att jag är generalist. Jaha. Sade de då. Sen gick jag hem.

Jag har i alla fått två nya pennor. Alltid nåt.

tisdag 1 oktober 2013

Live your dreams

Man ska väl förverkliga sina drömmar genom barnen? Eller hur var det nu? Hursomhelst så åkte Vildis och jag in till Stockholm för att gå på audition för julkalendern.

Tydligen var det fler som hade kommit på den drömmen. Så vi gick och fikade i stället. Och köpte supersnygga stövlar som vi inte behövde. Mina har ni redan sett. Här är Vildis första klack-stövlar. Mycket snygga och mycket vingliga. I handväskan låg det dessutom ett telefonnummer till en kille. Snacka om fynd!

söndag 29 september 2013

Ja ja jaaa!

Jag veet! Det är klart att jag inte borde köpt dem. Men hallå! 140 kr på second hand. Och de satt som en smäck. En liten hälsporre hit eller dit får man väl stå ut med... Nån gång ska jag väl kunna gå i nåt annat än gympadojor? Eller hur? Och då är det de här jag ska gå i. Så det så.


Jag upptäckte dessutom när jag kom ut ur affären att de missat att ta betalt för dem. Jag hann tänka tanken att fortsätta utan att säga nåt, innan jag kom på att 1. Min dotter var med och 2. Hette inte butiken nåt med 'hm hm solidaritet hm hm'. De uppskattade att jag var ärlig och kom tillbaka. Jag med.

lördag 28 september 2013

Jag är verkligen inte värst

Ok, jag kanske blev kär i en småmullig operasångare i pottfrisyr när jag var liten. Men! Jag har hört att det finns faktiskt folk som blev kära i Robin Hood när de var små. Och då pratar vi alltså om tecknade Robin Hood. Ja! Räven! Och jag ser ju nu - att han onekligen är ganska läcker...

Det var för övrigt samma person som på frågan vad hon tyckte lillebror skulle heta svarade 'Bajskorven' eller 'Martin Dahlin'... Hon har bra smak...

fredag 27 september 2013

Håkan Hagegård

Minns ni när Trollflöjten gick på TV varje jullov. Åh, jag var förtrollad. Jag bara älskar den. Och trots min ringa ålder blev jag yr och förälskad och kär. Kär i Papageno. Eller egentligen Håkan Hagegård. Förvisso en gubbe (han var ju säkert 30 år) men oh så charmerande. Och kärleken har hållt i sig. Kärleken till Trollflöjten, Papageno och Håkan... Så förväntningarna var förstås skyhöga när syster tog med mig på Trollflöjten på Folkoperan. Nu visste jag ju att Håkan Hagegård inte skulle vara med. Men Papageno skulle vara det. Papapapa papapa geno.


Folkoperans tolkning är som en fabel. Alla är djurkaraktärer så min Papageno var nån sorts fågel. De tre damerna var otäcka spindlar och den onde/gode Sarastro var en bock. Och det blev en del dråpliga karaktärer och effekter av detta. Men mig störde det mer än tillförde. I en redan rörig historia. Och de här lite skojfriska inslagen, såsom  hönor som värper flygande pingisbollar, strykjärns-tortyr, uppblåsta broilers och smällfeta sumoänglar. Ja, det är väl lite småkul, men jag vill inte ha det i Trollflöjten. Jag är säkert bakåtsträvare och trist av mig, men jag tyckte inte det var så kul med allt det knasiga...

Största behållningen var sången och musiken. Orkestern var tight och pampig och satt högt upp i taket. Lagom till de skulle resa sig upp och tacka publiken hade man dock rullat ut en banderoll som skymde dem helt och hållet. En banderoll som heller inte tillförde nåt. Överkurs liksom. Visst den rullades fram automatiskt och var säkert kul att komma på. Men nej. Och faktum är att jag fattade aldrig att det var slut. Alla stod förvisso på rad uppe i taket och sjöng, men det var inte tillräckligt pampigt för att jag skulle känna mig klar. Jag kände mig snarare snopen. Vad hände? Hur gick de för dem? Dog de? Och var det där verkligen en uppblåst broiler? Ja, jag tror faktiskt rekvisita-gruppen hade fått för stor budget eller nåt... Men som sagt; musiken och sången var behållningen. När äntligen den pyttelilla Nattens drottning sjöng sin välkända aria så rös jag lite.

Jag blev inte kär i Papageno den här gången. Han var bra och charmig, men den som fick mitt hjärta var den store bocken Bruse Sarastro. Alltså han sjöng så det skakade i de nedsuttna fåtöljerna. Mullrande, bullrande underbara bastoner. Nämnas bör också de charmiga tre damerna. Drillande, trillande toner och med ett underbart kroppsspråk och minspel. Både som spindlar och när de agerade feta keruber. Då smålog jag faktiskt åt snubbelkomiken.


torsdag 26 september 2013

Delad vårdnad?

Lill-Tjorvas sitter och läser med mamman i soffan. Pappan kommer hem från jobbet. Lill-Tjorvas tittar upp på mamman och frågar: 'Ska du gå nu?'

Nej, vi har inte skilt oss och har delad vårdnad. Det är livspusslet...

tisdag 24 september 2013

Resultatet...

Så vad blev det då? Vad fick jag för de där 7000 spännen? Förutom tvättmedel, bindor och schampoo blev det en hel del kläder. Och en massa julklappar. Sssch - säg inget...

Men inga mandelspån och inga gummihandskar. Det får bli nästa år...


måndag 23 september 2013

ULLARED! HJÄLP!

Ja, jag skriker i rubriken. För jag är fortfarande i chock. Jag har varit i Ullared. Till Ullared. På Ullared. Och shoppat. Och jag har lovat mig själv att aldrig göra om det. Aldrig mer...


För det första är det oändligt långt bort. Jag och dottern satt i bilen i cirka 7 timmar för att bara ta oss dit. Nu hade vi både godis och trevligt sällskap så det var inte så himlans farligt. Men ändå. 7 timmar enkel resa. Snacka om knasigt. För det andra så var det ostrukturerat stort och fullt med tusentals miljoner människor. Alla med hungrig blick och en gigantisk kundvagn. Ja, snacka om knasigt...



Nu var den här resan en ren studieresa. Man har ju hört talas om fenomenet Ullared och jag var nyfiken. Och för allan del ganska shoppingsugen... Är det verkligen så billigt som alla säger? Vad handlar man egentligen? Kläder? Tvättmedel? Gummihandskar? Mandelspån? Ja, svaren jag fick var olika...

Men jag kan redan nu erkänna att det var en väldigt dyr studieresa. Väldigt dyr! Jag skäms att säga det, men 7000 kr lyckades jag shoppa bort. 7000 pengar. På saker jag inte visste att jag behövde. (Nu börjar jag hyperventilera igen... Andas lugnt...) Och när jag stod där i kassan kände jag mig lurad. Jag hade tappat kontrollen och jag mådde inte bra. Samma känsla som när man går på homeparty och köper mer än man vill ha, bara för att man rycks med. Allt det där jag lade ner i vagnen som 'kanske' och med tanken att jag går igenom och rensar sen. Innan kassorna... Men står man sen med en överfull kundvagn, med långa köer och en 7 timmars bilresa framför sig så är det lätt att prioritera bort genomgången. Och man lägger varorna på bandet. Ett efter ett. Medan ångesten stiger. För man vet inte om man kommer att landa på 3000, 5000 eller 7000 pengar. Och man anar och befarar att det kanske är så illa att det blir det senaste. Och så klart landar man på 7000. Och man betalar med en klump i magen. Vad har jag köpt egentligen? Vad av allt detta behöver vi? På riktigt.


Och sen tryckte vi in allt i den överfulla bilen. Och skyndade iväg hemåt, för resan var lång. Och magkänslan satt kvar. Vad har jag gjort? Vad har jag köpt? Varför? Varför? Varför? Och man går igenom det en meter långa kvittot och till slut andas man lite lugnare. Jo visst, en del saker behövdes kanske... Men jag ska aldrig mer åka dit.


Men OM jag åker dit igen ska jag planera bättre. Ha en shoppinglista i förväg. Veta vad jag behöver. Sätta gränser. Och ha gott om tid att gå igenom och rensa. Kanske måste vi stanna två dagar? OM vi åker dit nästa år...