ULLARED! HJÄLP!

Ja, jag skriker i rubriken. För jag är fortfarande i chock. Jag har varit i Ullared. Till Ullared. På Ullared. Och shoppat. Och jag har lovat mig själv att aldrig göra om det. Aldrig mer...

För det första är det oändligt långt bort. Jag och dottern satt i bilen i cirka 7 timmar för att bara ta oss dit. Nu hade vi både godis och trevligt sällskap så det var inte så himlans farligt. Men ändå. 7 timmar enkel resa. Snacka om knasigt. För det andra så var det ostrukturerat stort och fullt med tusentals miljoner människor. Alla med hungrig blick och en gigantisk kundvagn. Ja, snacka om knasigt...

Nu var den här resan en ren studieresa. Man har ju hört talas om fenomenet Ullared och jag var nyfiken. Och för allan del ganska shoppingsugen... Är det verkligen så billigt som alla säger? Vad handlar man egentligen? Kläder? Tvättmedel? Gummihandskar? Mandelspån? Ja, svaren jag fick var olika...

Men jag kan redan nu erkänna att det var en väldigt dyr studieresa. Väldigt dyr! Jag skäms att säga det, men 7000 kr lyckades jag shoppa bort. 7000 pengar. På saker jag inte visste att jag behövde. (Nu börjar jag hyperventilera igen... Andas lugnt...) Och när jag stod där i kassan kände jag mig lurad. Jag hade tappat kontrollen och jag mådde inte bra. Samma känsla som när man går på homeparty och köper mer än man vill ha, bara för att man rycks med. Allt det där jag lade ner i vagnen som 'kanske' och med tanken att jag går igenom och rensar sen. Innan kassorna... Men står man sen med en överfull kundvagn, med långa köer och en 7 timmars bilresa framför sig så är det lätt att prioritera bort genomgången. Och man lägger varorna på bandet. Ett efter ett. Medan ångesten stiger. För man vet inte om man kommer att landa på 3000, 5000 eller 7000 pengar. Och man anar och befarar att det kanske är så illa att det blir det senaste. Och så klart landar man på 7000. Och man betalar med en klump i magen. Vad har jag köpt egentligen? Vad av allt detta behöver vi? På riktigt.

Och sen tryckte vi in allt i den överfulla bilen. Och skyndade iväg hemåt, för resan var lång. Och magkänslan satt kvar. Vad har jag gjort? Vad har jag köpt? Varför? Varför? Varför? Och man går igenom det en meter långa kvittot och till slut andas man lite lugnare. Jo visst, en del saker behövdes kanske... Men jag ska aldrig mer åka dit.

Men OM jag åker dit igen ska jag planera bättre. Ha en shoppinglista i förväg. Veta vad jag behöver. Sätta gränser. Och ha gott om tid att gå igenom och rensa. Kanske måste vi stanna två dagar? OM vi åker dit nästa år...