Visst - lite mysigt är det. Men jag får inte en sekund i fred. Allt ska jag vara med på. Det är Mamma hit och Mamma dit. Och koooom! Och hela tiden har jag samma baktanke. Allt jag gör är med syftet att få igång honom så att jag kan smita. Med ett ständigt dåligt samvete försöker jag komma undan. För så får man ju inte känna. Så får man inte tänka. Vad är jag för mor egentligen?! Som inte vill vara med mitt barn...
Men jag tycker det är ganska tråkigt att köra biltävling med 30 bilar, när jag inte får välja bil själv och jag får inte köra fort. Inte fortare i alla fall. Och jag tycker det är ganska jobbigt och obekvämt att krypa runt i kojan på ömma knän och med stel kropp. Och det blir lite tradigt i längden att ta betalt för samma apelsin, hamburgare, chokladbit på kassaapparaten utan att en enda gång få rätt betalt...
Var det likadant för 7 år sen när tvillingarna var i samma ålder? Eller var jag verkligen 7 år piggare då? 7 år roligare? 7 år mer entusiastisk? Eller lekte de med varann? Jag kommer inte ihåg.
Och sen kan jag inte somna på kvällen för att jag ligger och lyssnar på hans andning. Min lilla ögonsten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar