Får man göra så?

Ni vet att jag har haft stora bekymmer i mina dar. Svårlösta problem som tagit mycket kraft. Och som skapat oro och besvikelse. Relationer jag trott på som visat sig vara obesvarade. Svek... Otrohet... När jag sen till slut trodde att jag hittat rätt, så blev jag än en gång utkonkurrerad av nya intressen. Ja, ALLT har jag gått igenom i jakten på den perfekta frisören.

I veckan var jag till min nya. Jag var försiktigt optimistisk ity jag hade vid vår första träff varit tämligen nöjd. Nästan snygg. Även om håret var längre än jag hade tänkt. Men nu var frågan. Hade jag verkligen hittat en värdig efterträdare? Detta var eldprovet. Och jag trodde länge att så var fallet. För med säker hand och stor beslutsamhet fixades min frisyr och färg utan så mycket frågor. Och piffat och klart var det ju ganska snyggt. Eller?

Men ju mer jag tänker efter. Ju mer jag drar och petar på de tunna testarna i nacken. Ju mer virvlarna virvlar runt det lilla håret där bak. Visst det kanske är poppigt. Men får man göra så utan att fråga? Nån sorts superkort-i-mitten variant med tunna tofsar på sidorna. Det var nog det största problemet. Att frisören bara körde på. Utan att fråga och stämma av att vi var överens. Och jag mitt nöt trodde vi såg samma bild i huvet. Min bild var inte denna...

Nu kan man ju dra lite olika slutsatser från bilden ovan. Ett. Att det var väl inte så farligt...? Men då får man betänka att jag stått och dragit och petat ett tag för att se hur testarna ska ligga egentligen. Två. Att det finns väl inga virvlar i nacken? Nej, de är ju bortklippta! Men de små tofsarna virvlar runt lite hur de vill ändå. Och de är inte samarbetsvilliga till pet och drag... Tre. När tvättade vi spegeln sist egentligen?! Ja det hör ju inte hit.