Och så har de mage att sitta och försvara sig med att det är dags för de sökande att vakna. Att detta är en 'reality check'. Att de behöver feedback så de inte går omkring och tror nåt. För tänk om en människa går runt och älskar att sjunga men inte kan. Det måste man naturligtvis ta ur människan. Så de vet. Att de inte kan bli nåt.
Ååh, så dum jag är. Det här är ju inget nytt. Det här vet vi ju. Att det hör till. Att det blir 'bra TV'. Att det är en tuff bransch och att man måste tåla en sanning osv osv. Men jag kan inte hålla med. Jag tycker faktiskt att det räcker att säga en ärlig men vänlig kommentar om sången. Ge feedback. Du sjunger inte riktigt rent, du har fel teknik, du sjunger för tyst, för starkt, för hest. Visst. Det kan också kännas hårt, men det är sången de tävlar i.
Men att säga till en 16-åring att det bästa med dig var dina skor. Att gapskratta och säga att det här var det värsta jag hört. Att se alla dessa tårar, deras stora ögon när de brutalt och verbalt sågas, eller när Bard skriker 'Där är dörren!' Jag fattar det inte. Att det är accepterat att professionella talangscouter använder förolämpningar i sina bedömningar. Jag mår dåligt av det. Och jag vill inte att det är denna mentalitet som ska råda. Att ungdomar och barn lär sig av dessa 'vuxna' människor. Jag vill inte att jargongen ska vara så hård. Att vi dömer varandra och säger sanningar ingen vill höra.
Jag vill att alla ska vara snälla. Så naivt. Så larvigt. Så mesigt. Men så underbart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar