Folkoperans tolkning är som en fabel. Alla är djurkaraktärer så min Papageno var nån sorts fågel. De tre damerna var otäcka spindlar och den onde/gode Sarastro var en bock. Och det blev en del dråpliga karaktärer och effekter av detta. Men mig störde det mer än tillförde. I en redan rörig historia. Och de här lite skojfriska inslagen, såsom hönor som värper flygande pingisbollar, strykjärns-tortyr, uppblåsta broilers och smällfeta sumoänglar. Ja, det är väl lite småkul, men jag vill inte ha det i Trollflöjten. Jag är säkert bakåtsträvare och trist av mig, men jag tyckte inte det var så kul med allt det knasiga...
Största behållningen var sången och musiken. Orkestern var tight och pampig och satt högt upp i taket. Lagom till de skulle resa sig upp och tacka publiken hade man dock rullat ut en banderoll som skymde dem helt och hållet. En banderoll som heller inte tillförde nåt. Överkurs liksom. Visst den rullades fram automatiskt och var säkert kul att komma på. Men nej. Och faktum är att jag fattade aldrig att det var slut. Alla stod förvisso på rad uppe i taket och sjöng, men det var inte tillräckligt pampigt för att jag skulle känna mig klar. Jag kände mig snarare snopen. Vad hände? Hur gick de för dem? Dog de? Och var det där verkligen en uppblåst broiler? Ja, jag tror faktiskt rekvisita-gruppen hade fått för stor budget eller nåt... Men som sagt; musiken och sången var behållningen. När äntligen den pyttelilla Nattens drottning sjöng sin välkända aria så rös jag lite.
Jag blev inte kär i Papageno den här gången. Han var bra och charmig, men den som fick mitt hjärta var den store bocken Bruse Sarastro. Alltså han sjöng så det skakade i de nedsuttna fåtöljerna. Mullrande, bullrande underbara bastoner. Nämnas bör också de charmiga tre damerna. Drillande, trillande toner och med ett underbart kroppsspråk och minspel. Både som spindlar och när de agerade feta keruber. Då smålog jag faktiskt åt snubbelkomiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar