En oväntad vänskap

Man vill ju så gärna se de där filmerna alla pratar om. Och gärna i samband med att det pratas. Inte 3-5-8 år senare. Men som småbarnsförälder, skjutsa-barn-till-tusen-aktiviteter-förälder, tusen-järn-i-elden-själv och så vidare... Så blir det inte så ofta. Vi fick ett tips om en film. Som det pratades om när det begav sig. Och vi fick låna filmen. Och den låg där och lockade.

Nu - ett halvår senare öppnade sig den där tidsluckan. Ett plötsligt ögonblick då alla barnen sover. Samtidigt. Då mannen och jag är hyfsat otrötta. Samtidigt. Och då klockan inte ens är över midnatt. Utan vi tror att vi kan och vi tror att vi vill se en film. Så vi gör det. Kryper upp i soffan. Och tittar på en hel film. Utan att somna.

Och vilken film. Ja det vet ju ni säkert redan som sett den. Så bra den var. Så fin och varm och mysig. Och det där leendet han har. Philippe. Lite så där i mungipan. Ett försiktigt leende som sakta bryter fram. Så varmt och smittande. Och med glittrande ögon.

En verklig solskenshistoria. Om vänskap, respekt och livsglädje. Som dessutom bygger på en verklighet. Jag tar med mig känslan och det leendet.