torsdag 25 februari 2016

Jag är lyckligt lottad

Det glömmer jag bort att tänka på ibland. När jag klagar på hur långt bort vi bor. Här är några bilder från dagens promenad med Lill-Tjorvas. I sakta mak. I strålande sol. Till koltrastens kvitter.





söndag 21 februari 2016

Frågor på det?

Det stod tydliga direktiv på kylskåpet inför lördagens frukost. Så så fick det bli.


tisdag 16 februari 2016

Jersey Boys heter de inte

Barnen och syskonbarnen skulle inkassera sin julklapp från sina mostrar, så i helgen var det dags för musikalen Jersey Boys på China. Jag hade egentligen inte jättehöga förväntningar, mer än att det skulle vara bra musik. Och det var det. Däremot kom jag på dagen innan att den däringa David Lindgren, typ den enda som jag kände igen som skulle vara med, han hade ju gått och gått vidare till final i melodifestivalen dagen innan vi skulle se honom i Jersey Boys... Hm. Skulle han verkligen dyka upp?



Så hela första halvtimmen satt jag och tjurade för att han inte var med. Typiskt. När just vi skulle se så dök han inte upp. Festar väl runt i Malmö och skiter i oss. Gjorde han ju inte. För han dök upp. Antagligen precis där han skulle också. En bit in i föreställningen.

Då äntligen kunde jag slappna av och njuta. Av musiken och det sköna tempot. För det var liksom ett flyt genom hela föreställningen. Jag undrar om det nån gång var tyst överhuvudtaget. Det låg alltid en matta med musik, även när de pratade. De fyra killarna i bandet Four Seasons (som det heter och inte Jersey Boys) var berättare och förde historien framåt. Ibland kunde man avhandla flera år i ett mellansnack och händelsen flöt fram på scenen under tiden. Som en snabbspolning framåt i tiden.

Och historien fascinerar. Eftersom det har hänt på riktigt. Jag hade förstås inte hört talas om Four Seasons eller Frankie Vallie, men många av låtarna kände jag igen. Och det var bra sång, dans och musik. Jag kände mig glad och uppsluppen efteråt.



Roligt också att Stefan Clarin var med, honom har jag nämligen delat scen med när jag spelade kossa för några somrar sen. Han har kommit lite längre i sin karriär kan man säga. Jag fastnade dessvärre i ko-stadiet...

torsdag 11 februari 2016

En liten fartdåre

Lill-Tjorvas sneglar på hastighetsmätaren ifrån baksätet.
- En gång körde pappa 100. 
- Ja, men det får man ibland. Om det står 100 på skylten. 
Svarar mamman. 
- Mmm. Men en gång råkade han köra 110. 
- Ojdå. Men då sa du väl till honom.
- Ja, men jag väntade lite. För det var så roligt att köra snabbt. 

tisdag 9 februari 2016

Mycket snack och lite verkstad...

Torsdagen den 3 september skrev jag ett inlägg angående flykting-katastrofen. Jag var bestört och berörd. Jag tänkte att nu, nu måste vi hjälpa till. Nu ska jag också. Nu ska jag hjälpa så gott jag kan. Jag satte in pengar. Och rensade lite i garderoben. Surfade lite tafatt efter ställen att lämna till. Ställen att hjälpa till på.

Och nu skäms jag. För tiden gick. Det samlades kläder överallt och jag skulle ju också, men när jag till slut fick tummen ur, var det redan fullt. Vi behöver inte mer. Vi stänger utdelningen. Tack, men nej tack. Och jag famlade vidare. Hittade andra ställen. Utan att göra nåt.

Jag skäms för att jag vill, men inte gör. För att viljan eller orken inte räcker till. För att jag så lätt skjuter upp och skyller ifrån. Jag ska snart. Jag ska sen. Men först måste jag...

Sen hörde jag att en kompis verkligen hade anmält sig som volontär. Som verkligen bokat in ett första möte. Som inte bara tänkte utan gjorde. Och jag hängde på. Nu hade jag verkligen ingen anledning att ducka. Så idag har jag gjort mitt första pass som volontär. Kökstjänst på ett evakueringsboende. Det känns fantastiskt skönt. Och det kommer att vara lärorikt och nyttigt. Och hjälpen behövs. Fortfarande..

Men tänk att det ska vara så svårt. För mig. Att verkligen, verkligen göra det.

torsdag 4 februari 2016

Egspert-hjälp

Tur jag fick hjälp av Lill-Tjorvas när jag spelade Alfapet med mormor-arna i helgen. För det är inte ofta man får ut alla bokstäver i ett enda ord. Där satt den!

onsdag 3 februari 2016

Busy doing nothing?

Jag befinner mig just nu mellan uppdrag, som det heter. Dvs mitt senaste uppdrag som konsult är avslutat. Och mitt nästa uppdrag som konsult har inte startat ännu. Och jag vet dessutom inte vart det uppdraget är. Det är just det jag letar efter.

Under tiden jag letar har jag fullt upp. Förutom att man tappar tempot rent generellt, så är det en ganska splittrad situation. Visst jag är ledig och hemma. Men med en ständig press att hitta nästa uppdrag. Så att slappna av och passa på blir liksom inte av. För först måste jag ha ett uppdrag. Sen kan jag göra fotoböcker, renovera badrum och gå på museum med barnen. Och blogga. Hur kan jag inte ha tid att blogga när jag är så mycket hemma? Jo, för jag får inte. För mig själv. Först måste jag hitta ett uppdrag. Så jag surfar, uppdaterar cv, registrerar profiler, kontaktar konsultmäklare, lunchar med gamla kollegor, nätverkar med kursare och kompisar och deras kursare och kompisar... Visst - ringarna sprids. Men det går oändligt långsamt. Och jag försöker inte stressa upp mig. Jag försöker inte oroa mig. Jag vet att det löser sig. Tror jag. 

Och ja, jag vet att jag ska skriva listor, dela upp min dag, sätta delmål osv - så kan jag unna mig ledigt sen. Men jag funkar inte så. Jag hattar och duttar och får visst en massa gjort och samtidigt ingenting alls. Och ju längre tiden går, desto sämre självförtroende får jag. Jag är så generell. Jag kan ingenting som ingen annan kan. Det är förödande och ibland dippar jag förstås. 

Och ibland har man bra dagar. Idag har jag varit på intervju. Jag har dessutom skickat in en ansökan på ett uppdrag som för en gångs skull stämde. Och jag bloggar. Bara en sån sak! Så nu vänder det. Jag vet att det kommer att lösa sig. På nåt sätt. Om bara den där katten kunde lämna mig ifred...