Jersey Boys heter de inte

Barnen och syskonbarnen skulle inkassera sin julklapp från sina mostrar, så i helgen var det dags för musikalen Jersey Boys på China. Jag hade egentligen inte jättehöga förväntningar, mer än att det skulle vara bra musik. Och det var det. Däremot kom jag på dagen innan att den däringa David Lindgren, typ den enda som jag kände igen som skulle vara med, han hade ju gått och gått vidare till final i melodifestivalen dagen innan vi skulle se honom i Jersey Boys... Hm. Skulle han verkligen dyka upp?

Så hela första halvtimmen satt jag och tjurade för att han inte var med. Typiskt. När just vi skulle se så dök han inte upp. Festar väl runt i Malmö och skiter i oss. Gjorde han ju inte. För han dök upp. Antagligen precis där han skulle också. En bit in i föreställningen.

Då äntligen kunde jag slappna av och njuta. Av musiken och det sköna tempot. För det var liksom ett flyt genom hela föreställningen. Jag undrar om det nån gång var tyst överhuvudtaget. Det låg alltid en matta med musik, även när de pratade. De fyra killarna i bandet Four Seasons (som det heter och inte Jersey Boys) var berättare och förde historien framåt. Ibland kunde man avhandla flera år i ett mellansnack och händelsen flöt fram på scenen under tiden. Som en snabbspolning framåt i tiden.

Och historien fascinerar. Eftersom det har hänt på riktigt. Jag hade förstås inte hört talas om Four Seasons eller Frankie Vallie, men många av låtarna kände jag igen. Och det var bra sång, dans och musik. Jag kände mig glad och uppsluppen efteråt.

Roligt också att Stefan Clarin var med, honom har jag nämligen delat scen med när jag spelade kossa för några somrar sen. Han har kommit lite längre i sin karriär kan man säga. Jag fastnade dessvärre i ko-stadiet...