Under tiden jag letar har jag fullt upp. Förutom att man tappar tempot rent generellt, så är det en ganska splittrad situation. Visst jag är ledig och hemma. Men med en ständig press att hitta nästa uppdrag. Så att slappna av och passa på blir liksom inte av. För först måste jag ha ett uppdrag. Sen kan jag göra fotoböcker, renovera badrum och gå på museum med barnen. Och blogga. Hur kan jag inte ha tid att blogga när jag är så mycket hemma? Jo, för jag får inte. För mig själv. Först måste jag hitta ett uppdrag. Så jag surfar, uppdaterar cv, registrerar profiler, kontaktar konsultmäklare, lunchar med gamla kollegor, nätverkar med kursare och kompisar och deras kursare och kompisar... Visst - ringarna sprids. Men det går oändligt långsamt. Och jag försöker inte stressa upp mig. Jag försöker inte oroa mig. Jag vet att det löser sig. Tror jag.
Och ja, jag vet att jag ska skriva listor, dela upp min dag, sätta delmål osv - så kan jag unna mig ledigt sen. Men jag funkar inte så. Jag hattar och duttar och får visst en massa gjort och samtidigt ingenting alls. Och ju längre tiden går, desto sämre självförtroende får jag. Jag är så generell. Jag kan ingenting som ingen annan kan. Det är förödande och ibland dippar jag förstås.
Och ibland har man bra dagar. Idag har jag varit på intervju. Jag har dessutom skickat in en ansökan på ett uppdrag som för en gångs skull stämde. Och jag bloggar. Bara en sån sak! Så nu vänder det. Jag vet att det kommer att lösa sig. På nåt sätt. Om bara den där katten kunde lämna mig ifred...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar