Bättre kan det inte bli

För första gången på ett år ungefär. Tog jag mig ut för att träna löpning. Jag älskar inte att springa, men det är den bästa och enda träning jag förmår mig till. Den finns alltid där. Lätt att ta sig till. Förhållandevis lätt i alla fall. När man väl kommit över puckeln av motstånd och lathet. Kräver ingen avancerad utrustning. Frisk luft och gott humör får man på köpet. Och så kan man ta tider och mellantider och förbättra och fila på sina resultat på alla olika rundor. Tills man får hälsporre. För ganska exakt ett år sen.

Ja, jag har ju redan ältat alla behandlingar och sko-inlägg här. Men nu är alltså foten på bättringsvägen. Ta i trä. Bra är det inte, men jag vågar mig på att utmana ödet lite. Så en första promenad på 2 km. Iförd träningskläder. Jag tom joggade när det var grus, dvs 2x200 m. Försiktigt och nästan på tå. Och med strålande sol, coola Amanda Jenssen i öronen och med världens vackraste utsikt, så känns allt helt enkelt underbart.

Nu hoppas jag bara att det inte kommer surt efter. Nu vill jag bli bra! Nu vill jag träna. I solen. Med Amanda Jenssen. Punkt.