Det där beroendet

För en tid sedan kom jag på mig själv med att vara Iphone-beroende. Det visste jag ju, men att erkänna att det är ett problem... Det satt långt inne. Det är så lätt att surfa istället för att umgås. Att kolla om någon svarat, kommenterat, gillat. Det där bekräftelsebehovet. Så paradoxalt. Eftersom jag samtidigt inte bekräftar mina barn. Som frågar nåt och får ett hmmm till svar. Eller visar nåt och får säga mamma tre-fyra gånger innan jag tittar upp. Eller vill leka, dansa, hoppa... Och mamma knappar lite till och säger att snart... Åh, det gör ont i magen när jag tänker på det.

Jag har skärpt mig. Jag är absolut mer medveten om det. Men botad är jag inte.

Och det här gäller ju inte bara när jag är med barnen. Även min man drabbas. Och vänner och kollegor. Och jag är absolut inte ensam. Hur man på lunchen kollar mailen. På middagen fotograferar maten. Surfar lite på fika-rasten. Facebookar. Instagrammar. Twittrar. Och säkert en massa andra coola grejer som jag inte fattat ännu. Det är inte särskilt trevligt. Eller särskilt kul. Att bli utkonkurrerad av en Iphone. Varken för barn eller vuxna.

Nu ska jag skärpa mig igen. Tänka närvaro, närvaro, närvaro. Här och nu. Då och sen.

Här är mitt förra inlägg om problemet: http://enlevandecharad.blogspot.se/2013/05/bekannelse.html

En typisk matbild från en spontan lunch med syster