Amanda Jenssen...

Det är inte ofta, men det händer ibland, att jag och min man tar på fin-skorna och drar till city. På konsert. En sådan dag var i fredags. Vi såg Amanda Jenssen på Berns Salonger. Alltså. Jag dånar vilken tjej detta är. Förutom att fin-skorna var fasligt obekväma och förutom att vi fick vänta länge innan det började, så var det alltigenom en toppenkväll. En sån där kväll som man småler lite åt i efterhand. Som att man är lite nykär... I Amanda Jenssen...

Brass-sektionen startade hela konserten med ett bullrande och brakande ös. En väldig matta av ljud och ljus strömmade över oss. Till min glädje såg jag att halva brasset var en tjej. Alla musiker imponerade stort. De var många och de kunde sin sak. Och de spelade minst två instrument var. Allt från trombone och trumpet till dragspel och såg. Och det märktes att de hade kul.

Amanda med sin utstrålning, sin beslöjade röst och sin förlösande dans och scennärvaro trollband mig under hela konserten. Hon gjorde entré med ett trasigt paraply på huvudet. Men det gjorde inget. Mitt i konserten hoppade hon dessutom ner i publikhavet och ställde sig och sjöng och dansade nånstans i mitten. Tur att hon har sansade fans. Som inte försökte ta med sig en bit hem. Av Amanda Jenssen...

Och där stod vi i publiken. Oväntat många i min egen ålder och äldre. Och vi rörde försiktigt på tårna i takt. Vi gungade omärkligt på höften och klappade lite försynt i luften när det svängde som bäst. Fast vi egentligen ville dansa, sparka, sjunga och ösa hänsynslöst till musiken. Jag öste så gott jag kunde. Men förstås på ett sånt där moget och lite tantigt sätt... Bara för Amanda Jenssen...