Ett besviket barn...

Plötsligt var det december och adventskalendern skulle fram. För en gångs skull hade jag haft framförhållning nog och köpt kalender redan i oktober. En till varje barn. Nu är jag en sådan här dålig mor som inte köper 3x24 julklappar och slår in i små paket och hänger på en handbroderad julbonad... Även om jag verkligen skulle vilja och nog skulle passa som en sådan mor, så hinner jag det helt enkelt inte. Men vi köper oss fria med dyra fina kalendrar med lite plastskräp i istället. Vi har testat de flesta, Lego, Playmobil, Pokemon, Petshop. I år blev det Lego Friends till dottern, men eftersom sonen redan haft Lego Star Wars så hittade jag som tur var en annan Star Wars-kalender. Till Lill-Tjatten beställde jag en fin Mumin-kalender.

Tiden gick och vid nåt tillfälle nämnde sonen att det där med Star Wars, det hade han växt ifrån nu. Han ville ha en Champions League-kalender. Gulp, tänkte mamman, men gjorde inget åt det. Köpt är köpt och det kanske inte är så tokigt när han väl får den... Hoppades mamman.

Så blev det alltså 1 december och kvällen före lämnades kalendrarna över. Lill-Tjorvas och Vildis var nöjda medan A-son muttrade. Jag sade att vi kanske kan försöka byta den eller nåt, men att vi pratar om det i morgon.

På morgonen den 1 december kommer en besviken son in till oss och visar vad han fått i första luckan. En pappersfigur. Och med insikten att han dessutom sabbat alla möjligheter att eventuellt få byta kalender genom att öppna första luckan. Tårar rinner och besvikelsen är ett faktum. Och mammans hjärta blöder. Att det ska svida så. Och bara för en julkalender. Men jag kan ju helt enkelt inte gå och köpa en ny kalender. Så bortskämda barn vill jag inte ha. Men jag grämer mig och tycker lite synd om. Och erbjuder till slut att jag kan betala halva om han vill köpa en ny...

Men då har det gått över. Så klart. Den duger bra. Han kan skratta åt den lilla löjliga pappersfiguren... Och redan i nästa lucka får han en cool nyckelring med R2/D2...