Jag hatar att vara tafflig

Jag blev insnöad häromdagen. Jobbade hemma och snön vräkte ner. Stockholm gick i spinn och ingen kom nån vart. Själv skulle jag bara hämta barnen på dagis och skola. Och just denna dag stängde dagis prick kl 16. De ringde tom runt för att säkerställa att vi skulle hinna till kl 16. Prick. Helt säkert. Visst svarade jag. Jag börjar i tid. Vad kan gå fel liksom? Ja, till exempel allt.

När jag kom ut i god tid såg jag förödelsen. En halvmeter snö omringade bilen. Bara att börja skotta. Och skotta. Grannen var också ute på sin uppfart. Vi hejade och beklagade oss lite.

När bilen var utskottad så tog jag sats. Backade, svängde och kom ut på gatan. Den oplogade gatan. Lade om från backen och gasade försiktigt. Inget hände. Jag var fast. Kom varken framåt eller bakåt. Mitt på vägen. Framför grannens uppfart. Grannen som var ute och skottade fram sin bil. För att hämta sina barn. Där stod jag mitt i vägen.

Han kom till undsättning förstås. Stor och stark testade han också. Han kom heller inte ur fläcken. Men han skulle skotta fram sin bil, sen kunde han dra loss mig. Sade han. Om han kom förbi med bilen förstås... För det stod visst en bil i vägen...

Själv roddade jag med telefonsupporten. Dvs min man. För hur skulle detta lösa sig. Dagis som stänger och allt. Nu ordnade det sig med en god vän med fyrhjulsdrift som kom till undsättning och hämtade alla barn. Och grannen och jag kunde med gemensamma krafter till slut få tillbaka bilen på sin plats igen.

Men att stå där. Med en stor fet bil fast i snön. Visst jag fattar att man kan skotta undan. Man kan dra loss. Man kan putta om man är stark. Man kan lägga sand. Men att liksom göra det. Att ta tag i detta bilproblem. Jag känner mig oerhört tafflig och handfallen. Jag skottar lite här. Provar igen. Duttar liksom runt och ojar mig. Och grannen backar och tutar och puttar och är driftig. Han kom på att lägga filtar under framhjulen. Men det funkade ändå inte. Då såg han att handbromsen var i. MEN! Handbromsen är i. Sade han. Ja, men det har den inte varit hela tiden. Sade jag. För så var det ju. Jag hade inte backat med handbromsen i. Jag hade lagt i den av gammal vana efter nåt av testerna. Efter att han provat också. Helt säker är jag. Men jag är också helt säker och övertygad om att han nu kommit på varför jag överhuvudtaget körde fast...

Åh, jag hatar att vara tafflig!