Påfyllning

Förra helgen fyllde jag på med lite ny energi på Yasuragi tillsammans med mina gamla studiekompisar. Lite yoga, lite massage, varma bad, god mat och bubbel på rummet. Allt kunde ha varit helt perfekt...

När vi träffas med detta gäng en gång per år, skriver vi brev till oss själva om tre år. Dvs en person går ut och de andra fabulerar ihop vilka fantastiska saker som personen ifråga förväntas åstadkomma på tre år. Vi har hållt på med det här sedan 1999 så det har blivit en del brev. Och en del fabulerande... I början var det lätt. Då skrev vi om killar, resor och barn. Nu har det lugnat ner sig på den fronten så breven handlar mer om vilka nya hobbies vi har skaffat oss. Eller vilka karriärbyten som kommer att ske. Eller vilka renoveringar vi kommer att göra... Kanske inte lika sexigt längre helt enkelt.

Ett stort nöje är ju dessutom att läsa brevet som skrevs för tre år sen. Och alla såg fram emot detta även i år. Av någon konstig anledning har jag ända sedan begynnelsen ansvarat för breven. De har legat i en liten rosa plastpåse som legat på sin speciella hylla i garderoben. Så en halvtimme innan avfärd gick jag upp för att hämta breven. Och hyllan var tom. Plastpåsen låg inte där. Inte på golvet under. Inte på hyllan bredvid. Inte i hela garderoben. Inte nånstans. Jag vände upp och ner på hus, hem och tillvaro, men ingenstans fanns de.

Så för första gången i världshistorien kunde vi inte läsa breven från förr. Vad skulle vi göra nu? Vad skulle vi prata om? Hur arga skulle de bli? Nej, det var ju ingen som blev arg. Och vi hade rätt trevligt ändå. Vi visste nästan ändå vad som stod i de där breven. Det har väl egentligen stått om samma tomatodlingar, samma hund och samma krukmakeri de senaste fem åren...