Är du rädd, pappa?

Frågar jag igen. Nää, svarar du. Jag tänker inte så mycket på det. Vi tar en dag i taget och hoppas på det bästa. Men är du rädd? Tänker jag. Som jag skulle vara.

Då. För några år sen. När du nästan dog. Då var vi där. Vi höll din hand. Vi grät och vi skrattade. Vi kramades och sade till dig att vi älskar dig. Sen blev du frisk. Om än inte återställd. Och allt blev som vanligt igen.

Nu smyger det sig på dig. Än här och än där. Du biter ihop. Tar emot. Kämpar på. Ler mot oss. Och vi skojar om att det blir mindre och mindre kvar av dig. Ju mer de tar. Men vad tänker du? Egentligen. Är du rädd, pappa?

Det är jag...