Av nån konstig anledning kom vi att prata om gråa hår på tjejmiddagen i lördags. Samtalsämnena har ändrats under åren kan man säga...
Jag har en hel del av den varan. Gråa hår alltså. Sedan länge. Dessvärre. Det åtgärdas genom oregelbundna besök hos frissan. Och täcks över. Och göms och glöms. Eftersom min ursprungliga charmiga råttfärg alltid har piffats till med både ljusare och mörkare nyanser så är det inget jag direkt ojat mig över. Det störde mig dock en del när jag var gravid. Att vara gravid och gråhårig är liksom en kombination jag inte fick ihop riktigt.
På tjejmiddagen talade dock de andra brudarna om att låta det vara. Let it be. Acceptera etcetera. Nu är ju inte de så särskilt gråhåriga ännu. Nåt enstaka hårstrå. En liten slinga i det mörka. Eller osynligt i det blonda. Skulle jag låta det vara skulle jag bli helt gråhårig. Alltså helt. När jag var hos frissan en gång så klippte jag riktigt kort och sen skulle det färgas. Och mitt där emellan så var jag plötsligt helt gråhårig. Det var min mor som satt i spegeln. Jag var fascinerad och skrämd.
Så jag blev lite ställd av deras förslag. Det kom liksom över mig. Jag har aldrig tänkt tanken. Att vara gråhårig på riktigt. Men nån gång måste det kanske ske. Nån gång. Men inte vid 43 va?
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar