Är det något jag vill förmedla till mina barn så är det det. Du duger. Du är värd lika mycket som alla andra. Inte mer, men heller inte mindre. Sen är det klart att vi alla har saker vi kan bli bättre på. Vi kan göra saker på bättre sätt, vi kan lära oss och vi kan utvecklas. Men inuti är du precis lika mycket värd som någon annan.
Självkänsla. Hur lär man någon att uppskatta sitt eget värde. Att tro på sig själv. Att stå upp för sin sak. Och att inte ta nån skit. Att säga ifrån och stå emot andra. När det behövs. Att uppmuntra och lyfta fram andra. När det behövs.
Jag gick en kurs en gång. En sån där 'personligutvecklingskurs'. Den hette Processcoach-programmet och handlade både om att leda processer och coacha andra, samt att utvecklas själv som person. Mitt fokus blev jag. Jag lärde mig oerhört mycket om mig själv. Jag lärde mig lyssna. Jag lärde mig känna. Och jag fick ta del av andra människors inre och yttre resa.
En övning vi fick göra har etsat sig fast extra mycket. Och jag kan så här i efterhand fascineras av dess enkelhet och vilken kraft den ändå besatt. Jag kan också slås av hur löjligt det kan te sig för en utomstående. Så ni får tänka på att stämningen och upplägget inför övningen gjorde att detta var på riktigt.
Det fanns två linjer på golvet. Jag minns inte om det var tänkta linjer eller om de faktiskt fanns där. Men de var där i alla fall. Den ena hette 'Jag duger inte' och den andra hette 'Jag duger'. Nej, nu minns jag inte om de hette så precis exakt. Men det är min tolkning och min minnesbild. Alla stod utmed den ena linjen. Den som hette 'Du duger inte'. Vända mot den andra. Den som hette 'Du duger'. Och när vi kände - när som helst - att det var ok - skulle vi gå från den ena sidan av rummet till den andra. Från den ena linjen till den andra. Från 'Du duger inte' till 'Du duger'. Inget mer. Bara gå över golvet. När det kändes rätt.
En del gick rakt över. Direkt. Pang Bom, bara så där. Några tänkte efter. Kände efter. Och gick. Några stod lite längre. Kämpade. Tog mod till sig. Och gick sakta och lite tveksamt över till andra sidan. Berörda. Och stolta.
Jag stod som fastvuxen. Jag kunde inte. Fick inte. Borde inte. Skulle inte gå över. Den sidan var inte för mig. Den var inte min. Jag kunde inte ta de få stegen över rummet. Och jag kan fortfarande inte begripa hur det kunde bli så starkt. Och att jag fortfarande blir berörd när jag tänker på det. Att jag blir tårögd nu också.
Till sist stod även jag på andra sidan. Med tårarna rinnande. Jag vet inte om jag var sist över. Vet inte om det ingick i övningen att ledarna ledde eller stärkte alla att komma över till den rätta sidan. Jag minns dock hur oerhört stark känslan var att inte duga. Och hur skönt det var att stå på den andra sidan rummet. På den andra linjen. Hur skönt det var att faktiskt gå dit. Att faktiskt duga. Att erkänna för mig själv att jag faktiskt duger.
Och det är det jag vill förmedla till mina barn. Att de duger. Men jag vet också att det räcker inte att jag säger det till dem. Eller att jag visar det i ord och handling. Det jag behöver göra är att visa att jag duger. Som jag är. Jag måste vara det jag vill lära mina barn.
3 kommentarer:
Vilken stark berättelse, väldigt stark och modigt - att verkligen känna efter - inte bara gå, utan verkligen känna. Stort.
Kram!
/Karin
Kära älskade, vilka ideer vi får om oss själva under resan vi kallar livet. Finns känslan att inte riktigt duga redan från början ibland? Jag vill inte tro det men jag är osäker. Eller kommer den successivt, mer hos vissa än hos andra? Viktigt det där med inte bara säga utan visa/vara...svårt. Man vill så mycket för sina barn - man måste vilja för sig själv också. Du är modig, min syster.
Oj oj oj fru Olsson! Vad bra du skriver och vilken bra övning! Jag är nog en sån som skulle klampat över omedelbart, men det har alltid förundrat mig hur många som verkar stå där och tveka. Verkligen helt utan anledning! Jag undrar också var den kommer ifrån, all tvekan om det mest självklara.
Skicka en kommentar