När olika blir lika

Första gången jag såg kläder från Desigual var när svägerskan hade ekiperat sig utomlands. Det var kärlek vid första ögonkastet. Ja, inte i svägerskan utan i kläderna. Vilka coola kläder. Färgerna, mönstret, oregel-bundenheten, ovanligheten, knasigheten. Precis i min smak. Och kanske att modellen skulle passa min form också. Sen dess har jag drömt om att äga ett eget plagg från Desigual. Och jag fick vänta länge. Fler och fler personer i min närhet dök upp med olika fantastiska kreationer. Men jag fick aldrig till det. Så när vi äntligen fick hit en butik så kände jag att nu var det nära. Nu var det möjligt.

Det dröjde ändå. Jag gjorde mina lovar i butiken. Men det fanns för mycket. Jag orkade inte prova allt jag ville ha. Det blev mig övermäktigt. Det måste liksom bli rätt klänning som flyttade hem till mig. Det dröjde och dröjde. Flera gånger var jag in i butiken. Tittade mig omkring. Suckade djupt. När jag än en gång insåg det omöjliga och gick ut igen. Inte nu. Jag hinner inte. Jag orkar inte. Jag måste prova så mycket. Men snart så.

Så fick jag en slant av min mor. Som skulle spenderas på mig själv. Perfekt. Nu var det dags. Nu skulle jag orka. Och jag gick glatt till butiken igen. Jag ignorerade den uppgivna känslan som butiken ger mig. Och tog mig tid att prova och välja och vraka. En av deras klassiska klänningar fick det bli. Jag var så nöjd.

Så låg den där i kassen. På öppet köp i 30 dagar. Och 30 dagar gick. Och tankarna for. Var det rätt klänning? Var det rätt färg? Var det inte exakt en sån här min kusin har? Den finns ju i grön också. Och kanske har det kommit in nya nu?

Nu har jag bytt min klänning. De var schyssta och jag fick byta fast 30 dagar hade gått. Men bara till en annan färg i samma modell. Och den gröna fanns förstås inte. Så nu är jag bara halvnöjd ändå. Den är ju snygg. Det är alla Desigual-kläder. Men den känns för vanlig. Det är väl konstigt. Deras kläder är så knasiga och olika så de blir lika. Det känns inte lika speciellt längre. Jaha, du har också en Desigual, liksom. Och jag undrar hur det kunde slå runt. Från att vara unikt och fantastiskt. Till att bara bli ett jaha.

Det var förresten inte samma som kusinen har. Vi hade våra klänningar på julafton båda två. De var olika. Men lika ändå. Däremot hade vi exakt samma halsband från Snö på oss... Min andra 'unna-mig-själv'-present. Snopet.