Jag var på teater med syster min. När mörkret sänktes och ridån sakta gled upp viskade hon snabbt. 'Den har fått skitdålig kritik'. Och det säger hon nu, tänkte jag. Och förväntningarna sjönk som en bomb.
Och det är inte så fel med låga förväntningar. Jag tyckte teatern var bra. Inte jättebra och wow och så. Men bra. Jag var dock brydd och konfunderad efteråt. Det var ju ingen vacker bild av äktenskapet han visade upp. Han Strindberg. Vi såg 'Dödsdansen' med Pia Johansson och Allan Svensson. Och han som spelade polisen i tv-filmen efter Läckberg-böckerna. Han som såg helt fel ut som polisen. Niklas Hjulström. Men här passade han bättre. Jag tyckte alla var bra, men ingen stack ut direkt. Jag gillar ju Pia. Hon kan vara både rolig och sorglig. Allan pratade lite otydligt men var övertygande full och elak. Det jag gillade mest var dekoren. Eller scenen. Hur den liksom skevade när det började hetta till. Det brusade och dånade. Verkligheten blev overklig.
Alla var elaka i pjäsen. Och konstiga. Det var ett äktenskap präglat av hat. Eller hatkärlek. Eller kanske av rädsla. En ganska mörk pjäs. Den kändes hopplös. Olycklig. Utan ljusning. Så tankar och känslor var lite förvirrade och fundersamma efteråt. Men jag blev inte berörd. Bara brydd.
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar