Dålig karaktär

Nu är jag sur. Sur på mig själv och min eländiga karaktär. Den gör mig besviken gång på gång.

Föds man med dålig karaktär eller är det nåt man lär sig? Är man kanske bortskämd och lat? Eller är det självrespekten som tryter? Varför har en del så himla bra karaktär? De blir jag också sur på. Präktiga och duktiga har de inga som helst problem att gå ner i vikt, börja träna, sluta röka, plugga till tentan, hålla rent, osv, osv. De blir som ett hån mot min egen dåliga karaktär. Och det är ju inte direkt de som är dumma - möjligtvis oförstående.

Ta tex Katrin Zytomierska och hennes bantning. Hon kan inte förstå att någon människa vill vara tjock. Det är ju bara att gå ner i vikt. Hon har tom sagt att hon inte skulle anställa en tjock person. För de har dålig karaktär.

Men det är ju inte riktigt så enkelt. Nej, för många är det inte bara att gå ner i vikt. Bara att sluta äta och börja träna. Det finns en massa orsaker till att folk ser ut som de gör. Det är inget jag vill bedöma eller fördöma. Men en sak vet jag - och det är att alla har inte samma självdisciplin. Alla har inte bra karaktär. Är man en dålig människa då? För som ursäkt betraktad håller den inte. Räknas den inte.

Igår var jag ensam hemma. Resten av familjen var kvar hos farmor och farfar. Och då ska jag hinna allt. Jag ska rensa och städa och plocka. Göra nytta. Men jag ska också hinna slappa och äta och surfa. Jag är uppe halva natten och förväntar mig ändå att vara på jobbet extra tidigt, eftersom jag inte har barnen på morgonen.

Och nu sitter jag här. Bitter och missnöjd. Ont i magen av allt godis. Trött av för lite sömn. Kom senare än vanligt till jobbet. Vilket gör att jag måste jobba över. Och fördömer min dåliga karaktär.

Jag har ju trots allt en liten del i hjärnan som är smart och som försynt påpekar 'att ska du verkligen äta det där' eller 'ska du inte gå och lägga dig nu - det är en dag i morgon också...' Men mitt enfaldiga jag väljer bort att lyssna. För jag unnar mig. Jag passar på. Jag njuter. Jag skiter i konsekvenserna. För att sedan vakna bitter och missnöjd. Och misslyckad. Vad är det som gör att jag väljer bort att vara smart? Hur kan jag överrösta den där lata jäkeln som förstör så mycket. Och varför vill jag inte ens överrösta den nu när jag tänker efter?

Nu sitter säkert nån därute och har ett bra svar. Gör så här. Tänk så här. För att få bättre karaktär. Eller kanske tom att jag var värd att vara lite lat. Men nej - det var jag inte. Och jag vill nog inte ha några råd om hur jag ska bli bättre. Just nu vill jag vara lite bitter och missnöjd ett tag. Det är liksom rätt åt mig.