Ett nattligt äventyr

Om det nu var så himla kul att springa Midnattsloppet så var det desto tråkigare att åka hem. Jag hade i vanlig ordning inte orkat synka med någon, utan åkte helt sonika in ensam och stolt till storstaden härifrån förorten. Bilen ställde jag i ett lämpligt garage ungefär halvvägs. På väg mot t-banan messade jag maken för säkerhets skull. Eftersom han hade viss anknytning till det däringa garaget.

’Lovar du att jag kommer in i garaget sen i natt?’ Varpå maken kort och koncist svarar: ’Nej.’
Vilket förbryllade mig tills han erkände att han skojade. Vilken tur.

Så jag sprang loppet och njöt och allt det där. Och trots att det var så mycket folk som sprang så träffade jag inte en enda jag kände… Efter loppet klappade jag mig själv på axeln och åt min banan i den långa kön till tunnelbanan. I min ensamhet bland tusen gelikar.



Väl framme vid det där lämpliga garaget visade det sig att koden inte funkade längre. Nåt måste till för att porten skulle gå upp. En kod till? Ett passerkort? Ett fingeravtryck? Något i alla fall, som jag inte hade.

Den tidigare så skojfriske maken fick således maka sig upp ur den varma, sköna sängen och åka och hämta sin stackars fru halvvägs till stan. Och aldrig har en halvtimme varit så lång, som den utanför ett tomt garage, mellan halv två och två på natten, i en grön tröja, svettig och kall, någonstans halvvägs till förorten. Den inte så kaxiga frun gömde sig i ett prång och lyssnade spänt efter bilar, efter farliga gäng, tjuvar, våldtäktsmän, mördare... Och passade på att stretcha ordentligt efter loppet…

Och inte kunde jag skälla på maken heller. För han hade ju inte lovat…