Äntligen. Egentligen har jag läst två. På ett halvår. Att inte pendla kommunalt till jobbet har gett två stora biverkningar. (Förutom att jag bidrar till miljöförstöring, trafikkaos och allmän ohälsa.) Jag hinner inte längre läsa böcker. Och jag hinner inte längre blogga så mycket som jag vill. Det kunde jag göra på pendeln förut.
Men nu så. Den ena boken läste jag på sportlovet och den var faktiskt ganska bra. "Flickan med snö i håret" av Ninni Schulman. En spännande story med mord, kärlek och familjetrassel. Den hade bra tempo, men lite väl många trådar igång. Och tyvärr höll den inte ända i mål. Kändes lite osannolik på sina ställen och vissa saker skedde för fort. Men helt klart läsvärd och spännande underhållning.
Den andra boken jag läst under senaste halvåret har jag länge tänkt skriva om. För jag var helt tagen. Helt betagen. Vilken fantastisk bok och vilken fantastisk historia. Och vilken fantastisk besatthet. Jag läste "Expeditionen Min kärlekshistoria" av Bea Uusma. En bok om Andrés luftfärd. Och att denna människa har engagerat sig så i den resan. Läst, forskat, utbildat sig, rest, petat runt, analyserat… Alltså vad har hon inte gjort? Helt besatt. På ett ganska skönt sätt, eftersom hon bejakat det. Och verkligen gjort allt hon kunnat för att få veta allt. Imponerande i sig. Och att jag sedan läser varenda liten mening i en 4-5 sidor lång tabell om vilken mat de åt och vem som hade ont i magen och vilket väder det var, säger en del om vilken fascinerande historia det är. För det är det. Vad hände egentligen? Vad tänker de? Hur känns det att vara fast mitt ute i ingenstans? Hur kan man klara sig så länge? Och hur kan man komma på tanken att bege sig ut på en sån resa? Oerhört fascinerande. Och hon förmedlar verkligen sin fascination. Den smittar. Men inte så mycket att jag känner ett behov av att resa i deras fotspår. Jag stannar nog här ändå. I värmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar